Jenny Sunding

Som ni har märkt – och som jag också skrev för precis en månad sen – så har bloggen haft ett semesteruppehåll. Nu är John tillbaka på jobbet och jag och Leonardo jobbar på för fullt här hemma. Det är verkligen så som alla säger, det går så fort! Lillen växer, utvecklas och det dyker upp nytt hela tiden. Det blir dessutom bara roligare och roligare att vara mamma. Första veckorna var utmanande och stundvis riktigt tuffa (särskilt mentalt, oj dessa hormonstormar!) och det är det såklart fortfarande. Men i takt med att Leonardo blir mer medveten om sin omgivning och ju mer vi lär känna hans signaler så blir det också lättare att ta hand om och göra honom nöjd. Från att ha varit ett litet paket som bara äter, sover och får sin blöja bytt så är han numera nyfiken på allt runtomkring, gillar att ”prata” med oss och bara nöjt hänga med (utan att bli missnöjd och gråta så fort vi lägger eller sätter honom någon annanstans än i famnen). I dag blir vår lilla stjärna 11 veckor och det finns inget som jag älskar så mycket som hans underbara skratt. Hans mindre underbara skrik är fortfarande hjärtskärande men jag blir inte längre totalt kallsvettig när han gråter…!

Jag har funderat mycket över den kommande hösten, som såklart kommer att se väldigt annorlunda än vad jag är van vid. Min tanke var att jag skulle dra igång bloggandet igen med en kombination av mammaliv och träningstips. Men, hur roligt det än har varit att blogga igen så har jag landat i att det blir en mer permanent paus. Det här är alltså mitt sista inlägg på… ja vem vet hur länge? Jag vill aldrig säga aldrig men just nu behöver jag lägga fokus på rätt saker (läs Leonardo) och den tiden som blir över kommer att gå till annat än bloggande. Det känns bäst så just nu, men kanske kommer jag tillbaka längre fram. Jag säger som i mitt förra inlägg, följ mig gärna på instagram @jennysunding – och fortsätt läsa mina grymma kollegors artiklar här på metromode.se. Kram!

Efter nästan en vecka hemma hos mina föräldrar är vi nu på väg tillbaka till Stockholm igen. Resan norrut gick väldigt smidigt. Leonardo sov praktiskt taget hela vägen och vi behövde bara stanna tre gånger. I dag är humöret lite ostadigare… Vi har redan stannat vid två tillfällen och lillen sover ganska ytligt. Men vi får påminna oss om att inte ha bråttom, det får ta den tid det tar.

Det där leendet är värt allt i världen 

Veckan i Mårdsund har varit så skön. Mysigt att vara med familjen och svalare temperatur än i Stockholm, speciellt inomhus där mina föräldrar har AC. Det är häftigt att se Leonardos utveckling bara under de här dagarna. Han har börjat kunna sova själv i sitt näste i större utsträckning än tidigare, han har upptäckt sina fingrar och suger gärna på tummen – och han tycker inte längre att det är särskilt kul att sova i vagnen. I söndags blev han sex veckor, vår lille älskling.

Tillbaka hemma i Stockholm har vi drygt två veckors semester kvar och jag tänker att bloggen får ta en liten paus nu. Jag behöver tid till min lilla familj och till att ladda ny skrivenergi. I höst kommer ni att få ta del av mer hälsomaterial, som komplement till alla bebisbilder. Ha en fortsatt underbar sommar – och följ mig gärna på Instagram så länge @jennysunding.

Nu är vi på väg! Jag skulle ljuga om jag påstod att jag varit avslappnad inför dagens bilresa upp till Jämtland… Hur förbereder man sig egentligen på att åka så långt med en liten oberäknelig bebis? Gott om tid och att packa det mesta kvällen innan har varit vår melodi. Och att försöka tänka på att vi får lösa situationerna som de kommer.

Nyvaken Leonardo

Dagen började med uppgång klockan 6.00 och till vår stora förvåning bestämde sig Leo för att fortsätta sova (?), han som alltid vill lämna sovrummet runt den tiden… Men vi funderade inte så mycket mer på det utan tackade – och hann fixa med det sista av packningen innan lillkillen till slut började knorra. Vid 7.45 rullade vi ut från garaget med nymatad bebis och fullpackad bil.

Lite butter men väldigt söt

Vi hoppades att Leonardo skulle slumra till igen och det gjorde han. Pjuuh! Drygt 2,5 timmar senare tog vi vårt första stopp med amning, blöjbyte, hundrastning och tid för Leo att ligga och sträcka ut sig på både mage och rygg. Att sitta många timmar i bilskyddet är ju inte optimalt, men vi kommer fortsätta att ta fler (och tätare) pauser nu under eftermiddagen.

Vi är inne på ”pass två” och Leo har precis somnat igen efter en riktigt svettig skrikfest när vi lämnade första raststället. Men efter att ha stannat och ammat en gång till så blev han lugn och tillräckligt sömnig igen för att komma till ro. Hittills får ”lång bilresa med minibebis” bra betyg – äventyret fortsätter!

Jag ligger på soffan med bebis på bröstet, Sex and the city på tv:n, en slumrande hund i hörnet och en man som lagar middag i köket. Mysigt.

Vi spenderar semestern i bebisbubblan där dagarna går till att hålla vår lille Leonardo så nöjd det bara går. Värmen gör att vi helst håller oss inomhus dagtid (vid vår nya fläkt), men i morse passade vi på att gå ut en sväng för att äta frukost nere vid Brunnsviken. Med barnvagn, picknickfiltar, vovve, te och mackor slog vi oss ner i skuggan för en timmes familjehäng. Leo är inte alltid (läs: väldigt sällan) pigg på att hänga på en och samma plats en längre stund, så jag trodde nog inte att han skulle uppskatta en stillsam frukost i gräset. Men just i dag tyckte han att det var helt okej att halvslumra med nappen medan vi åt. Tack lille vän!

På fredag åker vi upp till mina föräldrar i Jämtland. Håll tummarna för att Leonardo godkänner en dag i bilen…!

För en liten stund sen kom vi hem från en alldeles för varm (nopp, jag kommer inte sluta poängtera hur varmt det är!) och lite för lång promenad. Det var visserligen skönt att komma ut, men när det är tropisk hetta får vi faktiskt lov att hålla oss inne vid fläkten eller parkera i skuggan under de varmaste timmarna… Baby Leonardo var mycket missnöjd när vi till slut kom hem. Men efter att ha blivit matad och tröstad överraskade han sina föräldrar med att nå en riktig milstolpe i sin utveckling: han rullade från mage till rygg!

Sekunden efter den stora prestationen.

Jag och John blev precis så där föräldrastolta och töntiga som jag antar att de flesta föräldrar blir. Vi klappade händerna, jublade och berömde vår duktiga bebis, haha. Leo (som fyller 5 veckor i morgon) är väldigt stark i nacke och rygg och har kunnat lyfta huvudet vid magliggande i någon vecka redan, men det här var helt nytt. Det är så spännande att följa hans framsteg!

Nu tar han igen sig på mitt bröst, sovandes som en liten prins. Snacka om att det är snabba vändningar, ena stunden näst intill otröstligt skrik som övergår i nyfiket studerande av världen – och sen knall fall djupsömn. Charmen med att ha en liten bebis…!