Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Leonardo 1 månad!

Kan inte förstå att det redan har gått en månad! Men som jag skrev på Instagram så minns jag knappt hur det var innan min lille Leonardo anslöt till familjen. Lite överdrivet såklart, men det har varit en resa så överväldigande och omtumlande att det definitivt känns längre än en månad. Som jag har nämnt tidigare var den första tiden tuffare än jag trodde. Alla känslor, tankar, kärlek och oro var svåra att hantera – så som jag har förstått att det är för de allra flesta nyblivna föräldrar.

Nu har det börjat lätta och jag känner mig mycket mer avslappnad. Nedräkningen till Johns semester är igång (tre dagar kvar!) och sen ska vi njuta så mycket vi kan av sommaren tillsammans. När augusti och hösten är här kommer jag och Leo att vara proffs på hur vi ska spendera våra dagar (hehe). Då blir det också mer tränings- och annat hälsomaterial här på bloggen. Tills dess fokuserar jag till 100 procent på att låta kroppen återhämta sig ordentligt och att fortsätta lära känna min lille grabb.

Grattis älskade Leonardo på enmånaders-dagen!

Jag beställde in en kaffe och öppnade datorn

Det är söndag och jag har precis vinkat av killarna som lämnat av mig på ett kafé. De ska ta en promenad och jag får en stund till att dricka en cappuccino och skriva. Det känns så konstigt att vara själv, märkligt vad snabbt saker förändras. För bara en månad sedan hade det här varit det mest naturliga i världen för mig, att sitta och skriva på ett kafé. Nu när jag är +1 (som dessutom är en väldigt uppmärksamhetskrävande liten krabat, i och med att han är en bebis) så är dessa stunder sällsynta. Och jag funderar redan över hur de har det och om han kommer att vakna och vilja ha mat…

Men det kommer såklart att gå galant, både för dem och för mig. Vi anpassar oss så sakteliga till vårt nya liv och jag insåg under promenaden hit att jag börjar komma in i andra andningen. Fyra veckor har gått och jag börjar landa i att jag är mamma och hur man är mamma. Är ju fortfarande nybörjare (och kommer vara det länge) men det känns skönt att den där allra första gnagande orosperioden är över. För även om jag är nybörjare så verkar jag faktiskt vara ganska bra på det här, om jag får säga det själv. Och det tror jag att jag får. Hoppas att ni har en skön helg i solen!

 

Så här såg jag ut i torsdags när Leonardo gjorde sin tunnelbane- och stadsdebut. Vi hälsade på mina kära kollegor på Metro och lillen skötte sig finfint. Skönt! Jag gick runt i korridoren med en liten sovande Leonardo på min arm och alla tyckte att han var så lugn och snäll (well, ibland så hehe).

senaste från Hälsa

En riktig superbebis och kroppen efter tre veckor

Först och främst, stort tack för all respons jag fått efter att ha delat min förlossningsberättelse! Ni är så fina 💛. Jag har själv läst igenom den några gånger och förundrats över att det redan gått drygt tre veckor – samtidigt som det känns som ett helt liv sedan.

Promenadpaus i Hagaparken

Lilleman är som sagt drygt tre veckor nu, och han växer och utvecklas så det knakar! Han väger numera 5,2 kg (3,9 kg i startvikt) och är 58 cm lång (54 cm vid födseln). En riktig dunderbebis alltså, haha. Och han är i full gång med att lyfta huvudet (så stark!) när han ligger på mage och följer oss väldigt uppmärksamt med blicken när han ligger på rygg. Han har även ett rejält humör, det räcker med att jag dröjer en sekund för länge med maten för att alla röstresurser ska sättas in. Och han tycker inte att det är särskilt kul att sitta eller ligga själv, då blir han snabbt cranky. Nej, ligga på bröstet eller vyssjas i famnen är det som funkar bäst. Nattsömnen går lite upp och ner, även där föredrar han helt klart att få ligga nära eller på mig. Och han vill ammas ofta vilket resulterar i  en mamma som blir allt tröttare… Men jag tänker att det kanske vänder snart? Åtminstone kommer vi att lära känna vår lille Leonardo bättre och det gör nog stor skillnad, just nu testar vi oss fram. Summa summarum så har de här första veckorna varit krävande men jag blir också bara mer och mer förälskad i den lilla krabaten för varje dag som går. När han fyrar av ett av sina oemotståndliga leenden så stannar allt för en sekund och jag blir alldeles knäsvag. Älskade Leonardo.

Vi går minst en längre promenad per dag och det är så skönt att äntligen orka sträcka ut benen ordentligt, jämfört med hur det kändes sista delen av graviditeten. Min kropp har återhämtat sig bra och jag längtar efter att börja träna, men jag kommer självklart att skynda långsamt. Jag har min efterkontroll hos barnmorskan i mitten av augusti och tills dess fortsätter jag med promenader, knipövningar och kommer även börja med lite lättare aktiverings- och styrkeövningar. Min rygg är i särskilt behov av lite omtanke, det är tungt att bära bebis.

Sedan i söndags har jag haft min fina syster hos mig medan John är i Almedalen (i kväll får vi äntligen pussa på honom igen). Så skönt att få lite avlastning. Just nu äter vi croissanter i soffan med Leo sovandes på mitt bröst och Sex and the city på i bakgrunden… Rätt okej! I morgon ska jag och Leonardo hälsa på mina kära kollegor. Åh vad jag längtar efter dem, kan inte fatta att det var två månader sedan vi sågs!

Min förlossningsberättelse

Jag har funderat en del på om jag ska skriva en förlossningsberättelse eller inte, och har kommit fram till att det kommer vara så roligt att kunna läsa det här inlägget längre fram för att minnas tillbaka till den där omvälvande helgen i mitten av juni. Jag inser att jag redan nu, tre veckor efter förlossningen, redan har glömt en hel del detaljer – men med lite hjälp av journalen och John så kommer här min syn på dagarna från att jag blev igångsatt till att lille baby Leonardo såg dagens ljus för första gången.

Två förväntansfulla blivande föräldrar på plats på Danderyds sjukhus

Fredagen den 8 juni hade jag gått två veckor över tiden och vi var inbokade för igångsättning på Danderyds sjukhus. Ni som följt mig i bloggen och på min Instagram har nog förstått att jag vid det här laget var väldigt klar med att vara gravid och längtade ihjäl mig efter att få träffa vår lille son. Under två veckor hade förvärkarna kommit och gått, speciellt på kvällarna. En dryg vecka innan igångsättningen gick jag till sängs varje kväll, helt inställd på att det skulle dra igång under natten. Sen somnade jag och vaknade till att allt klingat av. Tillbaka på ruta ett.

Men på fredagen tog vi åtminstone ett steg framåt.

Klockan 9.00 på morgonen fick jag min första dos cytotec som är ett drickbart läkemedel med prostaglandin som ges var fjärde timme tills värkarna sätter igång. Den första undersökningen visade att min livmodertapp mjuknat lite men den var fortfarande helt sluten. ”Det här kommer att ta lite tid” var infon vi fick. Och med tanke på hur länge vi redan hade väntat så kändes det inte speciellt överraskande…

I väntan på vårt eget rum på avdelning 16 (där vi skulle husera tills det var dags att åka ner till förlossningen) åkte vi en sväng förbi Mörby centrum för lite miljöombyte och en andra frukost. Sen hem för lite vila och tillbaka till sjukhuset lagom till den andra dosen.

Och så här fortsatte det under fredagen. Någon timme efter andra dosen fick vi vårt rum och fortsatte att vänta. Maxdosen för cytotec är fem gånger och jag hoppades varje gång det var dags för nästa att ”något skulle ha hänt” där nere. Men jag var fortsatt sluten även om värkarna började komma igång. De var stundvis riktigt kraftiga men fortfarande med långt mellanrum. Efter varje dos körde de CTG-kurva där man kan följa bebisen hjärtljud och mitt värkarbete. Det var spännande att följa, ibland syntes värken på monitorn långt innan jag ens kände att den kom.

Med magen i vädret under en av helgens alla CTG-kurvor

Vi vilade, läste, åt och jag andades. Här tackar jag min yogabakgrund och tiden jag lagt på att träna profylaxandning, det funkade väldigt bra för mig i det här skedet. När värkarna rullade in slöt jag ögonen och såg framför mig hur jag vaggades fram och tillbaka på en stor våg ute på havet.

Efter fem doser cytotec (den sista fick jag vid 1.00 på natten mot lördag) bestämde läkaren att det var dags att testa nästa metod, en prostaglandingel som appliceras i slidan för att få livmoderhalsen att mjukna. När den sattes in på lördagsförmiddagen var jag öppen någonstans mellan 0,5-1,5 cm. Värkarna gjorde ONT och jag varvade mellan att sitta på pilatesbollen, använda TENS-maskinen och att andas, andas, andas… Jag bad även om lite starkare värktabletter. Lördagen fortsatte ungefär som fredagen (förutom att värkarna var kraftigare) med mycket vila på rummet, kortare promenader och mycket mat, dryck och snacks. Behövde all energi jag kunde få. Snacka om att befinna sig i en märklig bubbla. Jag stod och tittade ut på den klarblå himlen utanför sjukhusfönstret och funderade över vad alla andra människor hade för sig en dag som denna.

Vid 2.00-tiden på natten mot söndagen fick jag tredje och sista dosen gel. Då var jag öpppen 3 cm, åt starka värktabletter och försökte andas igenom de kraftiga värkarna så gott jag kunde. Barnmorskan sa att när jag behövde mer smärtlindring så skulle vi få åka ner till förlossningen, det fanns en plats redo för oss. Vid 3.34 (enligt journalen) tog vi vårt pick och pack och åkte ner. Det kändes så skönt att äntligen få ta ett betydligt steg närmare avslutet, att få vårt rum på förlossningen var en viktig milstolpe. Det var där inne vi skulle föda vår bebis!

Vår barnmorska (som följde oss genom hela förlossningen) gick på sitt skift tillsammans med sin undersköterska vid 6.00 på morgonen. Innan dess hade jag fått kvaddlar (vilket inte fungerade alls på mig) och därefter började jag med lustgasen. Värkarna kom otroligt kraftigt men med lustgasen fick jag den hjälp jag behövde. J-klar vad vi höll ihop, jag och den där masken!

Barnmorskan Maria var otrolig. Vi fick ett jättefint förtroende för henne direkt. Hon hade en perfekt balans mellan tydlighet, pondus, pepp och mjuka ord. Hon, undersköterskan Fanny och älskade John var precis det team jag behövde för att klara mig igenom de kommande timmarna – som både nu och då kändes som en enda lång dimma.

Det är sjukt vilken konstig uppfattning jag har om tiden som följde, från den tidiga morgonen fram till eftermiddagen. Jag minns, men ändå inte. Smärtan och lustgasen gör att allt flyter samman. Tur att det finns en journal att titta tillbaka i! Runt 7.00 tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Värkarna kom (hela tiden kändes det som!) och jag tryckte masken hårt mot näsan varje gång. Men trots att värkarna var kraftiga så behövde jag ändå få värkstimulerande dropp för att hjälpa kroppen framåt i arbetet. Det blev några riktigt intensiva timmar.

Jag minns hur jag bytte ställning från sängen till pallen till att sitta på bollen. När värkarna kom tryckte John, Maria eller Fanny på mina knän och det avlastade lite. Jag fick krystkänslor väldigt tidigt men blev instruerad att försöka andas och hålla dem tillbaka. Det var så svårt, hela min kropp skrek krysta – men jag gjorde så gott jag kunde. När jag äntligen fick börja ge efter för den här starka urkraften kommer jag ihåg att jag i min dimma tänkte att det är det här jag har visualiserat och tränat för. Det är nu det händer. En andra barnmorska (Moa) kom till rummet vid 14.30 (de är alltid två barnmorskor vid förstagångsfödslar) och jag började inse att det var nära, men vågade inte tro på hur nära. Kunde det verkligen vara så? Skulle jag äntligen få trycka ut den där lille saken som envisats med att vilja stanna kvar i magen så länge?

När huvudet var ute kopplades alla sladdar bort och det enda jag hörde var ”du har en push kvar”. En värk och en push. Och vilken push det blev! Sen var han till slut hos oss. Alldeles grå i huden, som en avlång säl. Mitt lilla pyre hade fått navelsträngen två varv runt halsen och andades inte. Jag fick honom till mitt bröst och tårarna kom, av lättnad, av utmattning, av lycka – men också oro över hans tillstånd. Efter snabb avnavling blev han insvept och tagen till barnbordet i ett angränsande rum där han fick hjälp att få igång andningen med en andningsmask. John följde med och jag var kvar med barnmorskan Moa och Fanny. Kommer inte ihåg så mycket av de minuterna mer än att jag så innerligt ville ha tillbaka mitt lilla knyte. Det gick fort, och jag hann egentligen aldrig bli riktigt rädd – personalen skötte allt så smidigt och lugnt. Kan inte nog tacka dem för det proffsiga och snabba agerandet.

Tillbaka på mitt bröst igen – älskade lilla pyret

Sen låg han plötsligt där igen. Hudtonen var frisk och han andades på mitt bröst. Både mina och Johns tårar rann och jag var så trött, omtumlad och överväldigad. Han levde och han var vår. Den mest galna och konstiga känsla jag någonsin upplevt. Wow!

Det efterlängtade förlossningsfikat

På patienthotellet, världens bäste pappa och lille Leonardo – åh vad jag älskar er

En liten paus – för att kunna vara en bra mamma

I går hade vi en tuff dag på jobbet, lilleman och jag. Efter att mormor och morfar åkt tillbaka till Jämtland på förmiddagen (längtar tills vi ses igen!) gick vi raskt ut på dagens promenad. Leonardo har svårt att komma till ro under dagarna, förutom under just lunchpromenaden, och detsamma gällde i går. Han vaknar, vill äta och byta blöja men sen blir han snabbt missnöjd igen och jag har svårt att förstå vad som är fel. Inser att det är en del av att vara nybliven förälder, att det tar ett tag att lära känna sin lilla plutt. Men det är tufft ändå.

Mina meditationskuddar fick komma fram för första gången sen förlossningen.

När John kom hem på eftermiddagen hade vi spenderat x antal svettiga timmar tillsammans och jag tror att både jag och Leo behövde ett break. Att det varit så varmt gör ju inte saken bättre, det är svårt att hålla honom sval.

Hur som helst, John tog över och jag tog ut Bamse på en promenad. Andades några djupa andetag och kom tillbaka in med lite ny kraft. Senare på kvällen, när John och Leonardo myste i soffan, passade jag på att meditera en kort stund, göra några rörlighetsövningar och ta en dusch. Precis den lilla pausen jag behövde, sen var jag nyfiken på hur min killar hade det och slog mig ner i soffan jag med.

Det är magiskt att vara mamma och att ha en liten parvel att rå om, men det är också viktigt att få pausa ibland. Jag är ju fortfarande jag, och jag tror stenhårt på ”glad mamma – glad bebis”.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Emelie Walles
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Evelina Andersson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Hälsa
Joanna Swica
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Mathilda Weihager
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Sara Che
Mode
Imane Asry
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson