Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Gravid

Min förlossningsberättelse

Jag har funderat en del på om jag ska skriva en förlossningsberättelse eller inte, och har kommit fram till att det kommer vara så roligt att kunna läsa det här inlägget längre fram för att minnas tillbaka till den där omvälvande helgen i mitten av juni. Jag inser att jag redan nu, tre veckor efter förlossningen, redan har glömt en hel del detaljer – men med lite hjälp av journalen och John så kommer här min syn på dagarna från att jag blev igångsatt till att lille baby Leonardo såg dagens ljus för första gången.

Två förväntansfulla blivande föräldrar på plats på Danderyds sjukhus

Fredagen den 8 juni hade jag gått två veckor över tiden och vi var inbokade för igångsättning på Danderyds sjukhus. Ni som följt mig i bloggen och på min Instagram har nog förstått att jag vid det här laget var väldigt klar med att vara gravid och längtade ihjäl mig efter att få träffa vår lille son. Under två veckor hade förvärkarna kommit och gått, speciellt på kvällarna. En dryg vecka innan igångsättningen gick jag till sängs varje kväll, helt inställd på att det skulle dra igång under natten. Sen somnade jag och vaknade till att allt klingat av. Tillbaka på ruta ett.

Men på fredagen tog vi åtminstone ett steg framåt.

Klockan 9.00 på morgonen fick jag min första dos cytotec som är ett drickbart läkemedel med prostaglandin som ges var fjärde timme tills värkarna sätter igång. Den första undersökningen visade att min livmodertapp mjuknat lite men den var fortfarande helt sluten. ”Det här kommer att ta lite tid” var infon vi fick. Och med tanke på hur länge vi redan hade väntat så kändes det inte speciellt överraskande…

I väntan på vårt eget rum på avdelning 16 (där vi skulle husera tills det var dags att åka ner till förlossningen) åkte vi en sväng förbi Mörby centrum för lite miljöombyte och en andra frukost. Sen hem för lite vila och tillbaka till sjukhuset lagom till den andra dosen.

Och så här fortsatte det under fredagen. Någon timme efter andra dosen fick vi vårt rum och fortsatte att vänta. Maxdosen för cytotec är fem gånger och jag hoppades varje gång det var dags för nästa att ”något skulle ha hänt” där nere. Men jag var fortsatt sluten även om värkarna började komma igång. De var stundvis riktigt kraftiga men fortfarande med långt mellanrum. Efter varje dos körde de CTG-kurva där man kan följa bebisen hjärtljud och mitt värkarbete. Det var spännande att följa, ibland syntes värken på monitorn långt innan jag ens kände att den kom.

Med magen i vädret under en av helgens alla CTG-kurvor

Vi vilade, läste, åt och jag andades. Här tackar jag min yogabakgrund och tiden jag lagt på att träna profylaxandning, det funkade väldigt bra för mig i det här skedet. När värkarna rullade in slöt jag ögonen och såg framför mig hur jag vaggades fram och tillbaka på en stor våg ute på havet.

Efter fem doser cytotec (den sista fick jag vid 1.00 på natten mot lördag) bestämde läkaren att det var dags att testa nästa metod, en prostaglandingel som appliceras i slidan för att få livmoderhalsen att mjukna. När den sattes in på lördagsförmiddagen var jag öppen någonstans mellan 0,5-1,5 cm. Värkarna gjorde ONT och jag varvade mellan att sitta på pilatesbollen, använda TENS-maskinen och att andas, andas, andas… Jag bad även om lite starkare värktabletter. Lördagen fortsatte ungefär som fredagen (förutom att värkarna var kraftigare) med mycket vila på rummet, kortare promenader och mycket mat, dryck och snacks. Behövde all energi jag kunde få. Snacka om att befinna sig i en märklig bubbla. Jag stod och tittade ut på den klarblå himlen utanför sjukhusfönstret och funderade över vad alla andra människor hade för sig en dag som denna.

Vid 2.00-tiden på natten mot söndagen fick jag tredje och sista dosen gel. Då var jag öpppen 3 cm, åt starka värktabletter och försökte andas igenom de kraftiga värkarna så gott jag kunde. Barnmorskan sa att när jag behövde mer smärtlindring så skulle vi få åka ner till förlossningen, det fanns en plats redo för oss. Vid 3.34 (enligt journalen) tog vi vårt pick och pack och åkte ner. Det kändes så skönt att äntligen få ta ett betydligt steg närmare avslutet, att få vårt rum på förlossningen var en viktig milstolpe. Det var där inne vi skulle föda vår bebis!

Vår barnmorska (som följde oss genom hela förlossningen) gick på sitt skift tillsammans med sin undersköterska vid 6.00 på morgonen. Innan dess hade jag fått kvaddlar (vilket inte fungerade alls på mig) och därefter började jag med lustgasen. Värkarna kom otroligt kraftigt men med lustgasen fick jag den hjälp jag behövde. J-klar vad vi höll ihop, jag och den där masken!

Barnmorskan Maria var otrolig. Vi fick ett jättefint förtroende för henne direkt. Hon hade en perfekt balans mellan tydlighet, pondus, pepp och mjuka ord. Hon, undersköterskan Fanny och älskade John var precis det team jag behövde för att klara mig igenom de kommande timmarna – som både nu och då kändes som en enda lång dimma.

Det är sjukt vilken konstig uppfattning jag har om tiden som följde, från den tidiga morgonen fram till eftermiddagen. Jag minns, men ändå inte. Smärtan och lustgasen gör att allt flyter samman. Tur att det finns en journal att titta tillbaka i! Runt 7.00 tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Värkarna kom (hela tiden kändes det som!) och jag tryckte masken hårt mot näsan varje gång. Men trots att värkarna var kraftiga så behövde jag ändå få värkstimulerande dropp för att hjälpa kroppen framåt i arbetet. Det blev några riktigt intensiva timmar.

Jag minns hur jag bytte ställning från sängen till pallen till att sitta på bollen. När värkarna kom tryckte John, Maria eller Fanny på mina knän och det avlastade lite. Jag fick krystkänslor väldigt tidigt men blev instruerad att försöka andas och hålla dem tillbaka. Det var så svårt, hela min kropp skrek krysta – men jag gjorde så gott jag kunde. När jag äntligen fick börja ge efter för den här starka urkraften kommer jag ihåg att jag i min dimma tänkte att det är det här jag har visualiserat och tränat för. Det är nu det händer. En andra barnmorska (Moa) kom till rummet vid 14.30 (de är alltid två barnmorskor vid förstagångsfödslar) och jag började inse att det var nära, men vågade inte tro på hur nära. Kunde det verkligen vara så? Skulle jag äntligen få trycka ut den där lille saken som envisats med att vilja stanna kvar i magen så länge?

När huvudet var ute kopplades alla sladdar bort och det enda jag hörde var ”du har en push kvar”. En värk och en push. Och vilken push det blev! Sen var han till slut hos oss. Alldeles grå i huden, som en avlång säl. Mitt lilla pyre hade fått navelsträngen två varv runt halsen och andades inte. Jag fick honom till mitt bröst och tårarna kom, av lättnad, av utmattning, av lycka – men också oro över hans tillstånd. Efter snabb avnavling blev han insvept och tagen till barnbordet i ett angränsande rum där han fick hjälp att få igång andningen med en andningsmask. John följde med och jag var kvar med barnmorskan Moa och Fanny. Kommer inte ihåg så mycket av de minuterna mer än att jag så innerligt ville ha tillbaka mitt lilla knyte. Det gick fort, och jag hann egentligen aldrig bli riktigt rädd – personalen skötte allt så smidigt och lugnt. Kan inte nog tacka dem för det proffsiga och snabba agerandet.

Tillbaka på mitt bröst igen – älskade lilla pyret

Sen låg han plötsligt där igen. Hudtonen var frisk och han andades på mitt bröst. Både mina och Johns tårar rann och jag var så trött, omtumlad och överväldigad. Han levde och han var vår. Den mest galna och konstiga känsla jag någonsin upplevt. Wow!

Det efterlängtade förlossningsfikat

På patienthotellet, världens bäste pappa och lille Leonardo – åh vad jag älskar er

Graviduppdatering vecka 42: Kom ut!!

Jag börjar känna mig som en repig gammal skiva: Ny vecka, ingen bebis!

Nu har det gått elva dagar sen vårt beräknade datum och de har på många sätt känts längre än hela graviditeten upp till den punkten. I vanliga fall tycker jag alltid att tiden går så fort och gör mitt bästa för att ta vara på dagarna. Just nu är det helt tvärtom. Jag vill bara få tiden att gå så snabbt som möjligt, jag vill inte vänta mer nu.

Foto: Kajsa Göransson

Jag har hört om andra gravida som blivit helt tokiga och galet frustrerade av att gå över tiden och jag kan förstå att det blir så. Om vi säger så här, ni skulle inte vilja vara i mitt huvud just nu, haha…! Jag har, som så många innan mig, slagits av tankar som ”nehe, jag kanske inte var gravid ändå”,”jag kommer vara gravid för alltid” och ”han kommer aldrig att komma ut!!”. Jag kan vara glad ena sekunden för att i nästa stund brista ut i ohejdad hulkgråt. Däremellan fångar förnuftet mig och jag landar tillbaka i min lugna och kontrollerade grundinställning (som jag ändå vill tro fortfarande finns där).

Vi inledde helgen med ett ultraljud hos barnmorskan (en vecka efter bf), för att kolla att den lille har det bra där inne. Han verkar ha det alldeles för gott om du frågar mig! Jag försöker förklara att trots att han har all inclusive och 37 grader varmt i sin mjuka, vaggande säng så är det ganska härligt här utanför också… Hur som helst, ultraljudet visade bra mängd fostervatten, ett bukmått som varken tyder på en jättestor eller väldigt liten bebis och ett hjärta som pickade på så fint. Så skönt att få se! Att lilla pyret mår bra är såklart det viktigaste av allt.

Senast på fredag blir vi igångsatta, men jag hoppas – hoppas! – att det drar igång innan dess.

Graviduppdatering vecka 41: Tankar om kroppen, sinnet och dagar som lunkar fram

Ny vecka – ingen bebis ännu! Tiden lunkar fram och vi är inne på bf + 4 dagar. Tanken på att det kan dröja ända till nästa fredag (när jag gått över två veckor) känns inte speciellt lockande… Men men, jag försöker att inte tänka allt för mycket på hur långt det är kvar och i stället ta dagarna som de kommer och njuta av lugnet.

Eller, vem försöker jag egentligen lura? Det enda jag tänker på (praktiskt taget) är när den lille ska komma ut. Men jag jobbar på att hålla alla negativa och irrationella tankar borta. Ibland slipper någon igenom, som i går på mors dag då jag började gråta av en bild på Instagram med en bebis som låg på sin mammas bröst. Jag ville ju också vakna på mors dags med mitt alldeles egna lilla knyte. Som ni förstår, inte helt rationellt, i och med att jag ju väldigt snart kommer att få vakna varje dag med pyret – men känslorna som lever runt i kroppen just nu är inte särskilt rationella.

Hur känns det i kroppen då? Jo tack, helt okej. Magen är stor och jag har känt av en del förvärkar. Att hitta sköna sovställningar är ett projekt. Just nu räcker inte ens min stora gravidkudde (som jag skrivit om här) utan jag behöver även minst en kudde för att stödja upp vid ryggen och gärna en till mellan knäna. Och när jag väl fått alla delar på plats så blir jag kissnödig och sen är det bara att börja om igen…! Nu börjar jag också längta efter att bära kläder som inte har plats för en super size vattenmelon. Någonting säger mig att om pyret dröjer många dagar till kommer jag snart att börja nätshoppa. Mycket.

Jag är piggast på förmiddagen, så om jag vill göra något under dagen är det bäst att smida innan klockan slår lunch. Eftermiddagarna spenderas vilandes antingen i soffan eller sängen med en bok, någon serie eller sovandes.

På Instagram stories uppdaterar jag med en magbild (fotad uppifrån) varje dag sen bf. Dagens ligger snart ute. Kolla gärna in mitt konto här @jennysunding! Förra veckan la jag även upp en bild på ett av de affirmationskort jag drog i början av maj inför mammaledigheten. Det fick mig än en gång att reflektera över hur viktigt det är inför förlossningen att jag landar i vetskapen om att jag inte behöver (eller kan) ha kontroll över själva förloppet, men att jag är stark i min kropp och sinne och har kraften som behövs för att ta mig, pyret och John igenom den här livsförändrande händelsen. Det jag kan göra för att förbereda mig just nu är att fortsätta vila, meditera och ladda.

På instagram finns jag som @jennysunding

Dagen D: Vi är redo – det är dags att komma ut nu!

Det är den 24:e maj och vi vaknade upp till dagen D.

Foto: Kajsa Göransson

Bf, beräknat förlossningsdatum – och även om statistiken säger att väldigt få (5 procent om jag inte minns fel) föder på det beräknade datumet så känns den här dagen ändå speciell. Vi fick vårt datum redan vid första besöket hos barnmorskan och det har inte ändrats sen dess. Varje gång någon har frågat när det är dags har jag svarat den 24:e maj. Det är i dag (!).

Till mitt lilla knyte: Jag vet att du har det rätt så gott där inne men nu är det dags att komma ut. Kom ut! Är så nyfiken på vem du är lilla pyret. Kom ut!

Om att göra något fint för en främling: Första gången jag och gravidmagen fick sitta på tunnelbanan

I går klev jag på en fullproppad tunnelbana in mot stan. Eftersom tågen var försenade hade jag redan på perrongen (som även den var knökfull) börjat ställa in mig på att inte få sitta. En sån där sak som jag för några månader sen inte skulle ha reflekterat över men som jag nu är högst medveten om. Min mage och mitt bäcken tycker inte om att stå och trängas på tunnelbanetåg.

Foto: Pixabay/Pexels

Men så fort jag rörde mig ner i en av gångarna tittade en tjej i min ålder upp från sin sittplats och frågade om jag ville sitta ner. Och trots att jag bara sekunderna innan bett tyst om att få göra just det så var min första tanke ändå att svara ”åh nej, nej, det går bra tack!”. En vill ju inte vara till besvär. Som tur är tog jag mitt förnuft till fånga och sa ”tack gärna, vad snällt”. Tjejen log, reste sig och jag fick hennes plats.

Jag inser nu när jag skriver att det låter lite löjligt, men sen satt jag också och log hela resan. Tänk att en sån liten gest kan göra så stor skillnad. Det är första gången under graviditeten som jag blir erbjuden en sittplats i kommunaltrafiken och även om det är först nu (sedan några veckor tillbaka) som jag verkligen behöver få sitta, så har jag tänkt en hel del under de här nio månaderna på hur vi agerar mot varandra i den här typen av situationer. Många är så upptagna av sina telefoner eller annat att de inte registrerar vad som händer runt omkring och många förstår nog helt enkelt inte vilken skillnad det kan göra för den som behöver få sitta en stund.

Små fina vardagsgester, jag tänker ofta på dem och ska bli ännu bättre på att utföra dem själv. Som att le lite extra mot någon jag möter, hålla upp en dörr, hjälpa till att visa vägen och resa mig på tunnelbanan (så snart pyret har tittat ut…). Saker som ju egentligen är självklara men som vi ofta glömmer eller missar när vi ångar på i våra stressade liv. Tjejen som reste sig för mig hade klackar och skulle nog egentligen väldigt gärna haft kvar sin plats 💛

Läs också:

De små sakerna i livet som gör hela skillnaden
När jag efter 40 timmars tystnad visste att jag ville ha barn
Då, nu och framtid: Mina affirmationer för maj

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Evelina Andersson
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Cassandra Klatzkow
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sara Che
Lifestyle
Susanne Barnekow
Home
Jannike Ebbing
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Lifestyle
Sophia Anderberg
Lifestyle
Mitra Javadi
Mode
Emma Danielsson
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Fanna Ndow Norrby
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Imane Asry
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson