Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Personligt

På återseende (men man ska aldrig säga aldrig)

Som ni har märkt – och som jag också skrev för precis en månad sen – så har bloggen haft ett semesteruppehåll. Nu är John tillbaka på jobbet och jag och Leonardo jobbar på för fullt här hemma. Det är verkligen så som alla säger, det går så fort! Lillen växer, utvecklas och det dyker upp nytt hela tiden. Det blir dessutom bara roligare och roligare att vara mamma. Första veckorna var utmanande och stundvis riktigt tuffa (särskilt mentalt, oj dessa hormonstormar!) och det är det såklart fortfarande. Men i takt med att Leonardo blir mer medveten om sin omgivning och ju mer vi lär känna hans signaler så blir det också lättare att ta hand om och göra honom nöjd. Från att ha varit ett litet paket som bara äter, sover och får sin blöja bytt så är han numera nyfiken på allt runtomkring, gillar att ”prata” med oss och bara nöjt hänga med (utan att bli missnöjd och gråta så fort vi lägger eller sätter honom någon annanstans än i famnen). I dag blir vår lilla stjärna 11 veckor och det finns inget som jag älskar så mycket som hans underbara skratt. Hans mindre underbara skrik är fortfarande hjärtskärande men jag blir inte längre totalt kallsvettig när han gråter…!

Jag har funderat mycket över den kommande hösten, som såklart kommer att se väldigt annorlunda än vad jag är van vid. Min tanke var att jag skulle dra igång bloggandet igen med en kombination av mammaliv och träningstips. Men, hur roligt det än har varit att blogga igen så har jag landat i att det blir en mer permanent paus. Det här är alltså mitt sista inlägg på… ja vem vet hur länge? Jag vill aldrig säga aldrig men just nu behöver jag lägga fokus på rätt saker (läs Leonardo) och den tiden som blir över kommer att gå till annat än bloggande. Det känns bäst så just nu, men kanske kommer jag tillbaka längre fram. Jag säger som i mitt förra inlägg, följ mig gärna på instagram @jennysunding – och fortsätt läsa mina grymma kollegors artiklar här på metromode.se. Kram!

Min förlossningsberättelse

Jag har funderat en del på om jag ska skriva en förlossningsberättelse eller inte, och har kommit fram till att det kommer vara så roligt att kunna läsa det här inlägget längre fram för att minnas tillbaka till den där omvälvande helgen i mitten av juni. Jag inser att jag redan nu, tre veckor efter förlossningen, redan har glömt en hel del detaljer – men med lite hjälp av journalen och John så kommer här min syn på dagarna från att jag blev igångsatt till att lille baby Leonardo såg dagens ljus för första gången.

Två förväntansfulla blivande föräldrar på plats på Danderyds sjukhus

Fredagen den 8 juni hade jag gått två veckor över tiden och vi var inbokade för igångsättning på Danderyds sjukhus. Ni som följt mig i bloggen och på min Instagram har nog förstått att jag vid det här laget var väldigt klar med att vara gravid och längtade ihjäl mig efter att få träffa vår lille son. Under två veckor hade förvärkarna kommit och gått, speciellt på kvällarna. En dryg vecka innan igångsättningen gick jag till sängs varje kväll, helt inställd på att det skulle dra igång under natten. Sen somnade jag och vaknade till att allt klingat av. Tillbaka på ruta ett.

Men på fredagen tog vi åtminstone ett steg framåt.

Klockan 9.00 på morgonen fick jag min första dos cytotec som är ett drickbart läkemedel med prostaglandin som ges var fjärde timme tills värkarna sätter igång. Den första undersökningen visade att min livmodertapp mjuknat lite men den var fortfarande helt sluten. ”Det här kommer att ta lite tid” var infon vi fick. Och med tanke på hur länge vi redan hade väntat så kändes det inte speciellt överraskande…

I väntan på vårt eget rum på avdelning 16 (där vi skulle husera tills det var dags att åka ner till förlossningen) åkte vi en sväng förbi Mörby centrum för lite miljöombyte och en andra frukost. Sen hem för lite vila och tillbaka till sjukhuset lagom till den andra dosen.

Och så här fortsatte det under fredagen. Någon timme efter andra dosen fick vi vårt rum och fortsatte att vänta. Maxdosen för cytotec är fem gånger och jag hoppades varje gång det var dags för nästa att ”något skulle ha hänt” där nere. Men jag var fortsatt sluten även om värkarna började komma igång. De var stundvis riktigt kraftiga men fortfarande med långt mellanrum. Efter varje dos körde de CTG-kurva där man kan följa bebisen hjärtljud och mitt värkarbete. Det var spännande att följa, ibland syntes värken på monitorn långt innan jag ens kände att den kom.

Med magen i vädret under en av helgens alla CTG-kurvor

Vi vilade, läste, åt och jag andades. Här tackar jag min yogabakgrund och tiden jag lagt på att träna profylaxandning, det funkade väldigt bra för mig i det här skedet. När värkarna rullade in slöt jag ögonen och såg framför mig hur jag vaggades fram och tillbaka på en stor våg ute på havet.

Efter fem doser cytotec (den sista fick jag vid 1.00 på natten mot lördag) bestämde läkaren att det var dags att testa nästa metod, en prostaglandingel som appliceras i slidan för att få livmoderhalsen att mjukna. När den sattes in på lördagsförmiddagen var jag öppen någonstans mellan 0,5-1,5 cm. Värkarna gjorde ONT och jag varvade mellan att sitta på pilatesbollen, använda TENS-maskinen och att andas, andas, andas… Jag bad även om lite starkare värktabletter. Lördagen fortsatte ungefär som fredagen (förutom att värkarna var kraftigare) med mycket vila på rummet, kortare promenader och mycket mat, dryck och snacks. Behövde all energi jag kunde få. Snacka om att befinna sig i en märklig bubbla. Jag stod och tittade ut på den klarblå himlen utanför sjukhusfönstret och funderade över vad alla andra människor hade för sig en dag som denna.

Vid 2.00-tiden på natten mot söndagen fick jag tredje och sista dosen gel. Då var jag öpppen 3 cm, åt starka värktabletter och försökte andas igenom de kraftiga värkarna så gott jag kunde. Barnmorskan sa att när jag behövde mer smärtlindring så skulle vi få åka ner till förlossningen, det fanns en plats redo för oss. Vid 3.34 (enligt journalen) tog vi vårt pick och pack och åkte ner. Det kändes så skönt att äntligen få ta ett betydligt steg närmare avslutet, att få vårt rum på förlossningen var en viktig milstolpe. Det var där inne vi skulle föda vår bebis!

Vår barnmorska (som följde oss genom hela förlossningen) gick på sitt skift tillsammans med sin undersköterska vid 6.00 på morgonen. Innan dess hade jag fått kvaddlar (vilket inte fungerade alls på mig) och därefter började jag med lustgasen. Värkarna kom otroligt kraftigt men med lustgasen fick jag den hjälp jag behövde. J-klar vad vi höll ihop, jag och den där masken!

Barnmorskan Maria var otrolig. Vi fick ett jättefint förtroende för henne direkt. Hon hade en perfekt balans mellan tydlighet, pondus, pepp och mjuka ord. Hon, undersköterskan Fanny och älskade John var precis det team jag behövde för att klara mig igenom de kommande timmarna – som både nu och då kändes som en enda lång dimma.

Det är sjukt vilken konstig uppfattning jag har om tiden som följde, från den tidiga morgonen fram till eftermiddagen. Jag minns, men ändå inte. Smärtan och lustgasen gör att allt flyter samman. Tur att det finns en journal att titta tillbaka i! Runt 7.00 tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Värkarna kom (hela tiden kändes det som!) och jag tryckte masken hårt mot näsan varje gång. Men trots att värkarna var kraftiga så behövde jag ändå få värkstimulerande dropp för att hjälpa kroppen framåt i arbetet. Det blev några riktigt intensiva timmar.

Jag minns hur jag bytte ställning från sängen till pallen till att sitta på bollen. När värkarna kom tryckte John, Maria eller Fanny på mina knän och det avlastade lite. Jag fick krystkänslor väldigt tidigt men blev instruerad att försöka andas och hålla dem tillbaka. Det var så svårt, hela min kropp skrek krysta – men jag gjorde så gott jag kunde. När jag äntligen fick börja ge efter för den här starka urkraften kommer jag ihåg att jag i min dimma tänkte att det är det här jag har visualiserat och tränat för. Det är nu det händer. En andra barnmorska (Moa) kom till rummet vid 14.30 (de är alltid två barnmorskor vid förstagångsfödslar) och jag började inse att det var nära, men vågade inte tro på hur nära. Kunde det verkligen vara så? Skulle jag äntligen få trycka ut den där lille saken som envisats med att vilja stanna kvar i magen så länge?

När huvudet var ute kopplades alla sladdar bort och det enda jag hörde var ”du har en push kvar”. En värk och en push. Och vilken push det blev! Sen var han till slut hos oss. Alldeles grå i huden, som en avlång säl. Mitt lilla pyre hade fått navelsträngen två varv runt halsen och andades inte. Jag fick honom till mitt bröst och tårarna kom, av lättnad, av utmattning, av lycka – men också oro över hans tillstånd. Efter snabb avnavling blev han insvept och tagen till barnbordet i ett angränsande rum där han fick hjälp att få igång andningen med en andningsmask. John följde med och jag var kvar med barnmorskan Moa och Fanny. Kommer inte ihåg så mycket av de minuterna mer än att jag så innerligt ville ha tillbaka mitt lilla knyte. Det gick fort, och jag hann egentligen aldrig bli riktigt rädd – personalen skötte allt så smidigt och lugnt. Kan inte nog tacka dem för det proffsiga och snabba agerandet.

Tillbaka på mitt bröst igen – älskade lilla pyret

Sen låg han plötsligt där igen. Hudtonen var frisk och han andades på mitt bröst. Både mina och Johns tårar rann och jag var så trött, omtumlad och överväldigad. Han levde och han var vår. Den mest galna och konstiga känsla jag någonsin upplevt. Wow!

Det efterlängtade förlossningsfikat

På patienthotellet, världens bäste pappa och lille Leonardo – åh vad jag älskar er

Välkommen till världen Leonardo!

Två veckor över tiden och en drygt två dygn lång förlossning – och det var självklart värt all väntan och alla jobbiga timmar.

Klockan 14.58 den 10 juni fick vi äntligen träffa vår lille 54 centimeter långa kille på 3,9 kilo för första gången. Nu är han en dag gammal och jag är överväldigad av alla känslor jag redan hunnit känna. Han är det finaste som finns.

Säg hej till lille Leonardo Sunding-Severinson!

Jag berättar mer senare, tills vidare fortsätter vi att njuta av bebisbubblan. Jag är mamma, kan inte förstå att det är sant!

Dagens tidsfördriv! 50 frågor om mig

Medan pyret fullkomligt äger i tävlingen ”vem kan stanna kvar i magen längst” (bf + 13, snyggt jobbat) passar jag på att svara på ett gäng frågor om mig själv. Norpade listan hos Joanna (som också bloggar här på Metro Mode) som i sin tur hittat den hos Emma Svensson. Jag gillar att läsa sådana här inlägg hos andra bloggare så förhoppningsvis tycker ni det är kul att se vad jag svarar.

Foto: Kajsa Göransson

1. Vem litar du på?
Först och främst min närmaste familj och vänner, men jag gillar att vara en person som hellre litar en gång för mycket på andra än att automatiskt tro det värsta.

2. Vart skulle du vilja vara just nu?
På BB, med en liten ljuvlig bebis på mitt bröst. Snart, snart!

3. Favoritstad?
Stockholm, London och New York. Jag vill även slänga in Paris, men har inte varit där tillräckligt mycket för att kunna säga att den matchar de andra tre.

4. Vilket är ditt favoritnummer?
13, eftersom det är ett klassiskt otursnummer. Bättre att försöka vända det negativa till något positivt. Käckt va? Haha.

5. Vad var det senaste du åt?
Havregrynsgröt med havremjölk och färska blåbär och hallon plus en mini-croissant. Bra nationaldagsfrukost!

6. Om du var en krita, vilken färg skulle du vara då?
Ljusblå. Det skulle vara fint att bli målad som en glad himmel.

7. Hur är vädret just nu?
Soligt, lite kyligt här på balkongen ännu så länge men jag tror att det blir en ganska varm dag i dag också.

8. Vem var den senaste personen du pratade i telefon med?
En barnmorska på Danderyds sjukhus, hon skrev upp mig på listan för att bli igångsatt på fredag. ”Bara” två dagar kvar nu, om inte den lille får för sig att sätta igång det hela själv.

9. Vad är det första du ser hos det motsatta könet?
Hållningen – en pigg hållning med pondus är snyggt. Men det som ofta fångar mig mest är rösten.

10. Vad har du för skostorlek?
40-41 i de allra flesta skor. Har av någon dum anledning alltid haft komplex för mina ”stora och fula fötter”. En sån där irrationell grej som har följt med sen jag var liten och som är svår att jobba bort.

11. Favorit tv-program?
Sommar och Jul med Ernst! Älskar Ernst!

12. Har du några syskon?
Tre snygga, smarta och härliga typer! Lillasyster Josefin, lillebror Joakim och storebror Jonas. Japp, vi heter alla på J. (Och det var såklart en av anledningarna till att jag letade efter en man på J att gifta mig med, hehe).

13. Längd?
1,65.

14. Hårfärg?
Gyllenbrun (typ) men är i grunden blond. Trivs så bra i min mörkare hårfärg! Tänk att det kan ta 29 år att hitta rätt.

15. Ögonfärg?
Blå.

16. Använder du kontaktlinser?
Ja, för utan linser eller glasögon ser jag inte speciellt mycket. Fick glasögon redan som tvååring och gick över till att främst använda linser när jag var 13 år. Första gången jag skulle stoppa in linserna själv tog det 45 minuter. Stackars ögon. Men övning ger färdighet!

17. Favorithögtid?
Julen, helt klart! Vill helst börja julpynta och spela Josh Grobans julskiva (bästa skivan någonsin) redan i november. 

18. Favoritmånad?
Maj! Min födelsedagsmånad, våren är kommen och sommaren väntar. Hade pyret fötts på utsatt tid så hade det även varit hans månad, men men. Juni är inte så dum den heller…!

19. Har du gråtit någon gång utan anledning?
Tror alltid att man gråter av en anledning även om anledningen kan vara svår att sätta fingret på. Senast i lördags bröt jag ut i hejdlös gråt när jag hörde Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”. Jag längtade så mycket efter bebisen och fick för mig att han aldrig skulle komma ut.

20. Vilken var den senaste filmen du såg?
Kollar en hel del Netflix och annat just nu. Var i stort behov att bara koppla bort hjärnan och skratta, och då var ”Bridesmaids” ett klockrent val.

21. Favoritdag på året?
Man skulle kunna tro att det är julafton, men det bästa med julen är dagarna inför tycker jag. Min födelsedag är en himla bra dag men den kommer att få väldigt stark konkurrens av dagen då pyret föds. Det blir bästa dagen av alla år.

22. Är du för blyg för att fråga ut någon på dejt?
Nej, jag har alltid haft inställningen att om det är någon jag vill ha så ser jag till att få honom. Kaxigt va, haha! Men det är juevigheter sen dejting med nya killar var aktuellt för min del. I dag bjuder jag såklart bara ut världens bästa make och det är jag definitivt inte för blyg för (vad konstigt det vore).

23. Kan du stå på huvudet (utan att luta dig mot en vägg)?
Nopp! Den här yogin har en fobi för allt som har med stå på huvudet, kullerbyttor etcetera att göra.

24. Kramar eller kyssar?
Kyssar är ju himla trevligt.

25. Choklad eller vanilj?
Svårt! Känslan i dag är vanilj.

26. Har du tatueringar?
Nej, men jag skulle vilja ha en liten typ på handleden eller liknande.

27. Vad lyssnar du på just nu?
Fågelkvitter från innergården.

28. Är du kär i någon kändis?
Nej men de två killar jag kan minnas att jag gillat mest som yngre är Ben Affleck (när han spelade i Pearl Harbour för 100 år sen) – och Amit Paul i A-Teens, hehe. Minns ni honom?

29. Vilka böcker läser du just nu?
Roslings ”Factfulness”, en tankeväckande och viktig bok som ALLA borde läsa!

30. Piercingar?
Fem hål i öronen, två i det ena och tre i det andra.

31. Favoritfilmer?
”Forrest Gump” är en film jag måste se om snart igen. Tom Hanks är en fenomenal skådis tycker jag.

32. Favoritsport?
Utförsåkning! Åker tyvärr inte så ofta längre men tävlade i alpint när jag var liten. Älskade super G eftersom det gick undan och var alldeles lagom tekniskt.

33. Vad gör du just nu?
Dricker kaffe och skriver de här svaren. Snart ska jag och min lilla familj; John, Bamse och pyret, göra en nationaldagsutflykt. Det blir antagligen en glass i solen på något trevligt ställe. Noll procent ansträngning men härligt tidsfördriv. Vill att tiden ska gå jättefort nu.

34. Smöriga, naturella eller saltade popcorn?
Saltade. ”Lärde” mig för ett tag sen att poppa riktigt goda popcorn på spisen, tidigare har jag mest micropoppat. Popcorn är min favorit bland salta snacks. Har alla i intresseklubben antecknat? Fint, då går vi vidare. 🙂

35. Hundar eller katter?
Vill påstå att jag är både hund- och kattmänniska, men hjärtat klappar såklart extra mycket för min vovve Bamse.

36. Favoritblomma?
Dahlia. 

37. Har du blivit påkommen med att göra något du inte får göra?
Eeh ja, det måste jag ju ha blivit – men kan inte komma på något bra exempel.

38. Har du en bästa kompis av det motsatta könet?
Jag har kompisar av det motsatta könet men ingen som jag kallar för min ”bästa kompis”.

39. Har du älskat någon någon gång?
Ja, absolut.

40. Vem vill du träffa just nu?
Lättaste frågan hittills: Vår bebis!!

41. Är du fortfarande vän med folk från skolan?
Ja, från grundskolan har jag min bästis Sara som jag hängt ihop med sen jag var två år (!) och har även finfina vänner från gymnasiet.

42. Hur imponerar man på dig om man är kille?
Oavsett kön så blir jag imponerad av personer som bjuder på sig själva, ser andra människor och som är genuina djurmänniskor.

43. Gillar du att flyga flygplan?
Njae, varken ja eller nej. Jag gillar att komma fram till destinationen, men själva flygandet är inte någon favorit. 

44. Höger- eller vänsterhänt?
Vänster, men i perioder får jag för mig att jag ska lära mig att skriva med högern också. Det går sådär. 

45. Hur många kuddar sover du med?
Just nu fyra. Två under huvudet, min stora gravidkudde och en extra som stöd för ryggen. Jag bygger en liten koja runt mig varje kväll.

46. Saknar du någon?
Än en gång, min bebis. Tänk att man kan sakna någon man aldrig ens träffat.

47. Lyssnar på radio?
I bilen brukar vi lyssna på en salig blandning av P1, P3, Lugna Favoriter och Mix Megapol.

48. Bästa beslutet du har gjort i år?
Att bli mindre dömande mot andra människor. Att i situationer där jag tycker att en annan person tänker och gör helt fel, försöker jag sätta mig in i varför hen agerar på det sättet. Det funkar inte varje gång, men ofta – och det är en process jag jobbar med nästan dagligen.

49. Sämsta beslutet i år?
Har med handen på hjärtat inte tagit något beslut som varit så ”dåligt” att jag minns det. Men de gånger, utan något konkret exempel, som jag tänkt att jag vill föra fram en åsikt och sen tvivlat på om jag verkligen ska – det är generellt väldigt dåliga beslut.

50. Din senaste nerladdade app?
En värktimer, bra att ha när det drar igång…

Graviduppdatering vecka 42: Kom ut!!

Jag börjar känna mig som en repig gammal skiva: Ny vecka, ingen bebis!

Nu har det gått elva dagar sen vårt beräknade datum och de har på många sätt känts längre än hela graviditeten upp till den punkten. I vanliga fall tycker jag alltid att tiden går så fort och gör mitt bästa för att ta vara på dagarna. Just nu är det helt tvärtom. Jag vill bara få tiden att gå så snabbt som möjligt, jag vill inte vänta mer nu.

Foto: Kajsa Göransson

Jag har hört om andra gravida som blivit helt tokiga och galet frustrerade av att gå över tiden och jag kan förstå att det blir så. Om vi säger så här, ni skulle inte vilja vara i mitt huvud just nu, haha…! Jag har, som så många innan mig, slagits av tankar som ”nehe, jag kanske inte var gravid ändå”,”jag kommer vara gravid för alltid” och ”han kommer aldrig att komma ut!!”. Jag kan vara glad ena sekunden för att i nästa stund brista ut i ohejdad hulkgråt. Däremellan fångar förnuftet mig och jag landar tillbaka i min lugna och kontrollerade grundinställning (som jag ändå vill tro fortfarande finns där).

Vi inledde helgen med ett ultraljud hos barnmorskan (en vecka efter bf), för att kolla att den lille har det bra där inne. Han verkar ha det alldeles för gott om du frågar mig! Jag försöker förklara att trots att han har all inclusive och 37 grader varmt i sin mjuka, vaggande säng så är det ganska härligt här utanför också… Hur som helst, ultraljudet visade bra mängd fostervatten, ett bukmått som varken tyder på en jättestor eller väldigt liten bebis och ett hjärta som pickade på så fint. Så skönt att få se! Att lilla pyret mår bra är såklart det viktigaste av allt.

Senast på fredag blir vi igångsatta, men jag hoppas – hoppas! – att det drar igång innan dess.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!