I går klev jag på en fullproppad tunnelbana in mot stan. Eftersom tågen var försenade hade jag redan på perrongen (som även den var knökfull) börjat ställa in mig på att inte få sitta. En sån där sak som jag för några månader sen inte skulle ha reflekterat över men som jag nu är högst medveten om. Min mage och mitt bäcken tycker inte om att stå och trängas på tunnelbanetåg.

Foto: Pixabay/Pexels

Men så fort jag rörde mig ner i en av gångarna tittade en tjej i min ålder upp från sin sittplats och frågade om jag ville sitta ner. Och trots att jag bara sekunderna innan bett tyst om att få göra just det så var min första tanke ändå att svara ”åh nej, nej, det går bra tack!”. En vill ju inte vara till besvär. Som tur är tog jag mitt förnuft till fånga och sa ”tack gärna, vad snällt”. Tjejen log, reste sig och jag fick hennes plats.

Jag inser nu när jag skriver att det låter lite löjligt, men sen satt jag också och log hela resan. Tänk att en sån liten gest kan göra så stor skillnad. Det är första gången under graviditeten som jag blir erbjuden en sittplats i kommunaltrafiken och även om det är först nu (sedan några veckor tillbaka) som jag verkligen behöver få sitta, så har jag tänkt en hel del under de här nio månaderna på hur vi agerar mot varandra i den här typen av situationer. Många är så upptagna av sina telefoner eller annat att de inte registrerar vad som händer runt omkring och många förstår nog helt enkelt inte vilken skillnad det kan göra för den som behöver få sitta en stund.

Små fina vardagsgester, jag tänker ofta på dem och ska bli ännu bättre på att utföra dem själv. Som att le lite extra mot någon jag möter, hålla upp en dörr, hjälpa till att visa vägen och resa mig på tunnelbanan (så snart pyret har tittat ut…). Saker som ju egentligen är självklara men som vi ofta glömmer eller missar när vi ångar på i våra stressade liv. Tjejen som reste sig för mig hade klackar och skulle nog egentligen väldigt gärna haft kvar sin plats ?

Läs också:

★ De små sakerna i livet som gör hela skillnaden
★ När jag efter 40 timmars tystnad visste att jag ville ha barn
★ Då, nu och framtid: Mina affirmationer för maj

För att fortsätta på helgens brunchtema så kan jag i dag konstatera att jag ätit frukost både till frukost och till middag. Nästan helt identiska dessutom. Som ni förstår är ju frukost till middag ett alldeles lysande koncept, särskilt när det är varmt och en bara vill äta vattenmelon och svalkande yoghurt hela tiden. Vattenmelon alltså, vilken grej – det måste faktiskt vara det godaste jag vet. I går sprang min käre make till butiken och köpte en liten söt en som vi (läs mest jag) slukade på nolltid. Och i dag fick jag med mig en goding på drygt 3,5 kilo hem från affären. Vi får se hur länge den överlever.

För övrigt så har jag nu varit mammaledig i en vecka. Jag väljer att betona ledig eftersom det är precis vad jag har varit (och något jag gissar att jag inte kommer att kalla det så länge till ;)). Jag har tagit det rysligt lugnt, varit igång i korta stunder och däremellan vilat massor. I morse satt jag på balkongen och målade en tavla. Ja ni hör ju, haha. Väldigt avkopplad och harmonisk. Men sen har jag såklart funderat en hel del också (och oroat mig lite). Om hur allt kommer att bli, när den lille tänker titta ut, hur förlossningen kommer att gå och så vidare. Så, allt är helt i sin ordning. Tio dagar till BF!

En påminnelse till mig själv och till dig som också är gravid: Det är okej…

1… Att du inte orkar vara ute i solen (utan hellre sover bort tre timmar av eftermiddagen bakom sovrumsgardinen) när ALLA andra i ditt Instagram-flöde har picknick i parken, dricker rosé vid vattnet, läser tio böcker på skärgårdsbrygga, tar årets första dopp. Osv. Osv.

2… Att du vill ha en (eller åtta) ostmackor till, trots att du åt lunch för en kvart sen.

3… Att du blir tokig på att inga kläder är tillräckligt långa, svala eller bekväma, att du vill slänga alla hösäcksliknande plagg dit pepparn växer och slinka ner i dina vanliga, välsittande jeans igen.

4… Att bli avundsjuk på alla som tränar inför sommarens trettiofem löplopp och som gör nytt personbästa i marklyft varje gång de kliver in på gymmet.

5… Att bli irriterad på de som verkar ”älska att vara gravida precis hela tiden” och som ”knappt kände värkarna och vips var ungen ute”. Eller som ser ut som überfräscha nyponrosor dagen efter förlossningen.

6… Att du längtar så mycket efter den lille i magen att du tror du ska sprängas – för att i nästa sekund bli livrädd inför det faktum att du snart ska föda fram denne person (och för att det känns som om magen bokstavligen håller på att sprängas).

Det gör INTE att du längtar mindre efter att bli mamma. Det är helt okej. 

Jag älskar att dansa och har alltid gjort. När jag var liten gick jag på kulturskolans dansklasser, började på dansaerobics när jag var runt 10 och uppträdde för alla som ville titta hemma i vardagsrummet. I högstadiet skjutsade pappa mig och min bästis till Östersund en gång i veckan där vi dansade jazz på Wendlas dansstudio och däremellan knåpade jag ständigt ihop nya koreografier att visa upp på skolavslutningarna (och alla andra tillfällen som gavs).

Jag älskar att dansa och jag älskar att uppträda. Jag fortsatte att ta lektioner i jazz, street och balett under gymnasie- och universitetstiden, men sen dess har jag främst dansat på klubbar, ett och annat pass på gymmet och – för att knyta ihop säcken – hemma i vardagsrummet (dock utan att John och Bamse måste titta på…). Jag har många gånger tänkt att jag ska plocka upp danslektionerna igen, för det är ju en fantastisk känsla att sätta en grym koreografi, att få röra på kroppen (och svettas floder!) samtidigt som man har så roligt att tiden bara flyger iväg.

Men hur mycket jag än gillar att dansa inför andra (och gärna skulle vilja plocka upp det igen) så har jag det senaste året upptäckt en ny form av dans, som är raka motsatsen till välkoreograferade uppvisningar. Nämligen fridans, och då allra helst med ögonbindel – ensam eller i ett rum där alla andra också har någonting för ögonen. Du dansar helt för dig själv utan intryck från omgivningen eller någon som ser vad du gör. Just nu gör jag det bland annat för att mjuka upp mina stela gravidhöfter och rygg och för att landa i kroppen.

När jag var på yogaresa med Yogiakademin förra sommaren inledde vi passen med shaking som är en form av aktiv meditation där man med slutna ögon eller ögonbindel skakar loss och försöker få hela kroppen att vibrera till en speciell form av shaking-musik. Och det var även under detta retreat som jag testade att fridansa med slutna ögon. Jag tycker att båda formerna är ypperliga sätt att hitta närvaro i kroppen och att bygga upp energi. Och det känns så skönt att bara vara helt inne i sin egen kropp utan att ”behöva” fundera över hur rörelserna ser ut. Här hittar ni en shaking-låt vi ofta använde i Frankrike.

Och när det kommer till dansen så funkar ju allt som man gillar att dansa till. Jag har märkt att jag dras till låtar som är väldigt melodiska men samtidigt kraftfulla med mycket trummor, för jag brukar vilja kombinera mjuka, flödande rörelser med att släppa loss rejält med armar, ben och hela rubbet. Ni vet, alla de där galna rörelserna som man kan göra när ingen ser. Den här låten till exempel! Den heter ”He lives in you” och kommer från Lejonkungen 2. Och om ni nu trycker på play och sen undrar vad jag egentligen har för musiksmak så vill jag bara säga: Vänta tills du är ensam hemma, dra för gardinerna, blunda eller knyt en scarf för ögonen och tryck på play igen. Jag lovar, du kommer snart att flaxa runt som en galen fågel du med. Testa, det är frigörande, svettigt och förbaskat roligt!

För två veckor sen kom fotografen Kajsa Göransson hem till oss för att plåta min mage och lilla familjen. Vi dokumenterar magens utveckling varje vecka och sen hamnar man ju på en del foton här och var men det kändes fint att göra en regelrätt gravidplåtning där lilla pyret fick hamna i fokus samtidigt som vi fick till en hel drös med snajdiga bilder på mig, John och vår fotogeniska vovve. Och jag kan varmt rekommendera Kajsa. Så avslappnad och härlig som person och en grym fotograf med precis den känsla, djup och ljus i bilderna som jag gillar. Låt oss kolla på ett gäng!

Bamse var lite fundersam, först över kameran och sen till att posera på diverse ställen i lägenheten. Men som sagt, snyggare vovve får man leta efter.

Världens bästa man är sannerligen inte dum han heller!

Till er som funderar på att göra en liknande plåtning, kolla in Kajsa Charlotta Photography.