Jag har alltid varit en morgonpigg en som mer eller mindre hoppar upp ur sängen när alarmet ringer. Nåja, hoppar och hoppar… Men ni förstår vad jag menar! Jag gillar att träna på morgonen. Äta på morgonen. Jobba på morgonen. Umgås med andra på morgonen. Allt jag gör, gör jag med lite mer klarhet och energi tidigt på morgonen.

Men även om jag har varit relativt förskonad från morgonillamående under de senaste månaderna så har jag varit väldigt mycket tröttare än vad jag i vanliga fall är. Väldigt mycket tröttare. Det är en svåraccepterad känsla för en som vanligtvis har sin prime time under morgontimmarna (och som gärna är uppe med tuppen oavsett om det är helg eller vardag).

Men sen inser jag, när jag tar mitt förnuft till fånga, att det självklart inte är så konstigt. Det är inte konstigt att jag just nu är tröttare på morgonen, under dagen och på kvällen. Att jag inte orkar lika mycket som jag brukar i vanliga fall. Att kroppen känns annorlunda; att det sträcker, drar och spänner på ställen jag aldrig känt av förut.

Jag bakar ju faktiskt en liten unge här inne! Ett nytt liv som går från att vara ett pytte embryo till att bli en färdig människa, med allt vad det innebär. Jag behöver påminna mig själv om att det kräver energi (och inte så lite heller). Att det är fysiskt och mentalt omöjligt att jag skulle kunna hålla igång allt annat på samma nivåer som tidigare medan kroppen går igenom en process som denna. Och då menar jag verkligen inte att ”åh vad synd det är om mig för att jag är trött”. Det är inte synd om mig, tvärtom!

Men att jag inte längre studsar upp ur sängen på morgonen, att jag ofta vill ligga kvar i sängen trots att det är en vanlig onsdag eller att jag definitivt skulle behöva ta fler vilopauser under dagen – det är varken fel eller konstigt. Det är något jag vill påminna alla er andra gravida om också. Ingen känner dig och din kropp bättre än du själv. Du gör ingen en tjänst genom att förneka kroppens signaler. Det är inte coolt att försöka vara den som ”orkar hålla igång i 180 knyck trots att vattnet går vilken sekund som helst”.

Att ta sig tid för återhämtning och vila å andra sidan, det är coolt, smart och hälsosamt – för dig och din bebis.

Och med det sagt så häller jag upp en kaffekopp till, hugger in på min kanelbulle och vinkar av make och hund som går ut på morgonpromenad. Tror jag ska läsa några sidor i min bok också innan jag går upp. Frukost i pyjamas framför Nyhetsmorgon? Yep, låter som en alldeles strålande idé.

Jag har svårt att förstå att du har funnits hos mig, i mig, i 32 veckor. Mitt lilla pyre, du som jag i så många år tvivlade på att jag ens ville ha och som nu när du ligger här inne känns som den mest naturliga delen av mig någonsin.

Jag minns så väl i midsomras förra året när jag och mamma satt på vår hotellrestaurang på en liten gata i Cernavoda, Rumänien. Vi var där för att jobba med Hundhjälpen som hjälper nödställda gatuhundar och det var en omtumlande och tankeväckande resa på så många sätt. Alla känslor var mycket starkare än hemma, gränsen mellan liv och död så tydlig. Vi drack ett varsitt glas vin och jag sa att jag inte visste om jag någonsin ville bli mamma.

Några veckor senare satt jag på planet till Frankrike på väg till en yogaresa i Bretagne. Det var min första semestervecka efter en intensiv jobbvår och jag var fast besluten om att jag under den här veckan skulle samla alla mina tankar om jobbet och vad jag ville satsa på härnäst. Huvudet snurrade och jag befann mig i vad jag trodde var ett vägskäl i karriären, men som visade sig ha många fler lager än så. För varje yogapass, meditationssekvens och förmiddag (som vi alltid spenderade i tystnad) började lagren att sakta skalas av, ett efter ett. I mitten av veckan inledde vi den stora utmaningen. Efter en stämningsfull kvällsceremoni i det lilla kapellet vid slottet där vi bodde påbörjade vi 40 timmars tystnad. Fyrtio timmar av måltider, yoga och meditation tillsammans – utan att prata med någon av de andra i gruppen, helt utelämnad åt det egna sinnets tankar och reflektioner. Och jag kan lova, du hinner tänka och skriva en hel del under 40 timmar.

Dagboksanteckning, 20 juli 2017: ”Någonstans i mig känner jag att det är dags, men varför får det mig samtidigt att känna att mitt eget liv kommer ta slut? Det är ju då livet börjar.”

Nya idéer började formas i mitt huvud och under meditationen såg jag för första gången mig själv som mamma till ett litet barn. Jag insåg hur jag, under så många år, skjutit undan de tankarna på grund av rädsla. Rädsla för att behöva pausa andra storslagna planer, rädsla för att vara borta från mitt jobb, förlora min frihet och för att inte kunna resa på alla de sätt jag drömde om. Rädsla för hur min kropp skulle förändras. Men någonstans i alla dessa funderingar var det en mening som fastnade i mig. Det är ju då livet börjar. Jag var rädd men nu visste jag vilken väg jag ville att jag och John tillsammans skulle gå.

Jag vill ha barn, var de första orden jag sa till resten av gruppen när vi bröt vår tystnad.

Pyret, drömmen om dig föddes den veckan när allt annat utanför stängdes av, det blev tyst och jag fick tid att tänka – på riktigt. Den 17 september såg vi pluset på stickan och det stannade kvar, hur länge jag än stirrade på det och förundrades över allt vad det innebar.

Jag känner mig oerhört lyckligt lottad. Och ja, ni får kalla mig flummig och allt vad ni vill men sen dess har jag inte tvivlat en sekund. The universe has my back så länge jag är villig att lyssna och bjuda in till mirakel i mitt liv.

Tänk att jag ska göra det här igen, blogga! Första gången måste ha varit för typ tio år sen i samband med att jag flyttade till London för att plugga idrottsvetenskap på universitet. Ärligt talat minns jag inte så mycket av vad jag publicerade, men jag vet att det var en hel del outfitbilder – och det är särskilt en av dem som har fastnat på min näthinna. Jag blir alldeles nostalgisk när jag tänker tillbaka på hur jag försökte få till en bra vinkel, poserandes framför kameran i mitt studentrum, iklädd en liten grå bolero med en oproportionerligt stor knapp. (Nej, det var inte det enda plagget jag bar men boleron var det som stack ut, så att säga).

Andra gången hade jag precis slutat som skribent på Blossom Magazine och var redo att satsa på mitt eget företag. Bloggen blev ett sätt att få dela med mig av alla mina tankar, mellan frilansartiklar och PT-kunder. Outfitbilder byttes mot träningstips, hälsosamma recept och glimtar från min vardag som till största del handlade om just träning på ett eller annat sätt.

Och nu är jag här! Jag inser att ni just fick en grovt förkortad version av mina två tidigare bloggliv. Men vem vet, kanske gräver jag fram den där bolerobilden så att vi får anledning att plocka upp den tråden igen. En annan dag.

Det har gått drygt tre år sen jag skrev ett blogginlägg senast. Däremellan har jag komponerat säkert 3 000 andra typer av texter. Efter att ha jobbat som journalist i snart sju år hoppar fingrarna raskt över tangentbordet så snart det vankas en ny artikel. Men den här texten – mitt första inlägg i min nya blogg här på metromode.se – den har jag påbörjat, pausat, tagit bort, plockat upp igen, för att slutligen komma fram till att det jag vill säga just nu är:

Hej! Välkommen hit. Jag heter Jenny och är teamledare på Metro Mode-redaktionen där vi varje dag publicerar artiklar och annat innehåll inom mode och livsstil, här på sajten och i våra sociala kanaler. I min blogg kommer jag främst att skriva om välmående och träning för gravida, nyblivna mammor och andra spirit junkies.

Och vad jag menar med det kommer ni snart att förstå. Stay tuned!