Jag och magen har haft en tuff dag. Den lille har levt om där inne och verkat väldigt glad och pigg, men själv har jag känt mig andfådd, trött och 300 kilo tung. Vi brukar ofta städa på lördagsförmiddagarna men i går innan vi somnande nämnde jag för John att jag tänkte städa när jag kom hem i dag istället. Så att det skulle vara fint redan innan helgen började. Tror ni jag var sugen på det när jag satt på bussen hem för några timmar sen? Nja, inte direkt. Och så behövde jag vattna blommorna och så skulle vi fixa middagen och… Ja ni vet såna där dagar då minsta lilla känns som ett berg som måste bestigas.

Foto: Jaymantri/Pexels

När jag låser upp dörren och kliver in märker jag att John redan är hemma (han som skulle fixa några ärenden efter jobbet?) – i full färd med att förbereda maten. Och innan jag knappt hunnit kliva ur skorna har han dragit fram dammsugaren och påbörjat städningen. Jag säger att jag är trött och han tycker att jag ska sätta mig i soffan så länge… Men så andas jag in, fylls av liite energi och så fixar vi det som ska göras medan maten puttrar i ugnen. Tillsammans.

Och nu menar jag såklart inte att tanken var att jag skulle städa hela lägenheten och laga middagen själv medan John satt och tittade på. Men bara det att han skyndat sig hem för att dra igång det hela fick mig att än en gång inse vilket bra team vi är – och att det är de där små handlingarna i vardagen som gör skillnad i längden. Det gäller såklart inte bara med en kärlekspartner utan i alla relationer. En bra påminnelse om du frågar mig.

Hej soliga vårlördag, jag har längtat efter dig!

Jag och min man har åkt till Sigtuna utanför Stockholm för att spendera en natt på spa. Närmare bestämt Krusenberg Herrgård, som har visat sig vara en riktig pärla. Och vi kunde ju inte ha valt en bättre dag vädermässigt! Så skönt att sitta ute i solen och känna sig alldeles för varmt klädd (i samma jacka som alldeles nyss var på tok för tunn).

Jobbveckorna är intensiva just nu och då känns det extra viktigt att hinna vila ordentligt under helgen. Jag har funderat över andra saker som varit viktiga för mig under graviditeten och kommit fram till följande fem saker som jag har gjort – och som fått mig att må bra:

1. Inte oroat mig över om jag ”vet tillräckligt”.
Jag funderar ibland på om det är konstigt att jag inte har läst fler barnböcker, lyssnat på alla gravidpoddar eller frågat hundra mammor om deras förlossningsberättelser. Etcetera etcetera etcetera. Men jag kommer alltid fram till att nej, det är det inte. Jag pratar med min barnmorska, jag ställer de frågor som dyker upp till mina mammavänner och jag förbereder mig genom att ta hand om min kropp och att prata med John. Vi är alla olika och jag har stor respekt för dem som vill ha så mycket info det bara går att få. Men för mig räcker det alldeles lagom med den jag har och det känns skönt att landa i den insikten.

2. Jag har experimenterat med färger och detaljer.
Under de första månaderna ville jag mest bara sova, att lägga krut på att gå igenom garderoben varje morgon stod inte direkt på priolistan. Men när jag till slut kom ut ur den ”första dimman” (runt vecka 15), magen började växa och jag insåg att kroppen hade förändrades ordentligt – då blev jag också peppad på att ta ut svängarna lite mer klädmässigt. Men i stället för att köpa massor av gravidkläder så investerade jag i några mammabyxor (den mjuka och stora magmudden måste vara jordens bästa uppfinning) och i övrigt har jag mest experimenterat med det jag har. Nu under vintern har det funkat utmärkt att ha stora stickade tröjor och gravidjeans tillsammans med stora örhängen, scarfs, knalliga läppstift och andra detaljer. Jag har känt mig piffig (älskar det ordet) och inser att, hur banalt det än låter, så blir man faktiskt gladare av att se sig själv i spegeln i en uppiggande outfit. Jag blir åtminstone det, något som har varit värdefullt för en trött gravidis.

3. Smörjt in min mage med gravidolja.
Inte för att en del menar att det ska motverka hudbristningar, utan för att det ger mig en liten stund då jag stannar upp, klappar om det lilla pyret och gör något snällt för min kliande hud. Min favorit hittar du här och jag gillar att se den fina flaskan, ståendes vid handfatet, varje gång jag är i badrummet.

4. Tränat utan prestationstänk.
Jag är van att träna för nästa maraton, för att orka lyfta jättetungt eller någon annan träningsprestation. De senaste månaderna har jag varit flåsigare än någonsin, tyngre än någonsin, rätt stel och haft någon krämpa här och där. Och ja, jag skulle ljuga om jag förnekade de dagar då jag önskat att jag också låg i hårdträning inför något spännande lopp. Men de tankarna har snabbt seglat förbi. För jag har faktiskt aldrig varit så förväntansfull eller peppad inför en fysisk och mental utmaning förut, och jag har aldrig tyckt att min kropp är coolare än vad den är just nu – trots att jag blir andfådd bara av att ställa mig upp. Varje gång jag gör en benböj, knipövning eller gravidyogaposition så känner jag i hela kroppen hur bra det är för det lilla livet inne i magen och för vårt framtida liv tillsammans. Jag kommer springa fler maraton och lyfta tunga vikter – men just nu får det vänta och det kunde inte kännas bättre.

5. Sagt snälla saker till mig själv.
Jag har fortfarande förbättringsmöjligheter på den här punkten, men jag måste säga att jag kommit en lång väg. Jag har varit en expert på alltid hitta sätt att klanka ner på mig själv, vända situationer till att ”det måste vara mig det är fel på” och aldrig tycka att jag är tillräckligt bra. Men det har hänt något nu och jag vet inte om det är för att jag fyllt 30, är gravid eller alla de spirituella och utvecklande böckerna jag läst och samtalen jag haft det senaste året. Antagligen en kombination av alla. Sen ska man inte behöva kliva över 30-strecket eller bli gravid för att hitta den här styrkan i sig själv, men för mig har det varit bidragande orsaker.

Min kollega Cassandra frågade om mina bästa knep för att tycka om sig själv och mitt svar är en bra sammanfattning av hur jag uppmanar mig själv till att tänka:

”Så fort en elak eller nedvärderande tanke om dig själv dyker upp i huvudet, fundera över om du skulle säga så till någon annan. Har du någon kompis du skulle kalla ful eller otillräcklig? Eller se dig själv som sjuåring. Skulle du tillåta att någon mobbade eller trakasserade henne eller honom? Antagligen inte. Då ska du inte heller göra det i dag. Du är fortfarande den där lilla sjuåriga tjejen eller killen, i en vuxen människas kropp. Du är din egen bästa vän.”

Hoppas att du också har en fin helg!

Om någon hade sagt till mig i början av graviditeten att jag fram mot slutet skulle bli bästa vän med en kudde som för tankarna till ett misslyckat syslöjdsprojekt, snarare än till något du har i sängen – då skulle jag antagligen ha skakat på huvudet. För inte kunde jag, som alltid haft en väldigt bra nattsömn, tro att min gravida kropp till slut inte skulle kunna ligga ner skönt på något sätt (utan stöd både framifrån, bakifrån och från sidorna). Det är där den här fantastiska kudden kommer in i bilden. För den är ju självklart inte alls misslyckad, utan snarare smart och genomtänkt.

För en månad sen ungefär började jag plocka med mig alla kuddar jag hittade; från soffan, förrådet… (Ja jag sneglade även på Johns, men som den snälla fru jag är fick han behålla sina). Av hittegodset la jag en kudde mellan benen, en under magen och så några vid huvudet och gärna bakom ryggen också… Ja ni förstår ju själva, jag byggde in mig i en liten koja varje kväll. En koja som till slut blev ganska krånglig att åla sig ur varje gång jag behövde gå upp och kissa. Och som gravid är det rätt ofta. Jag ojade mig på jobbet och min kollega tipsade om en ”helkroppskudde” som hennes syster använt. En kudde som var utformad för att ge stöd på alla de ställen jag nyss nämnde, i en och samma kudde! Jag fick länken och klickade hem en samma dag, vi har varit oskiljaktiga ever since. Eller okej, först spenderade jag en kväll mitt i veckan med att frustrerat försöka sätta ihop de tre delarna som tillsammans bildade den färdiga kudden. Vem kunde tro att ett kuddpussel med tre (!) delar kunde vara så svårt att få ihop? Rena rama hjärnfysiken hälsar trött gravidhjärna.

Min sovkudde kommer från Chicco och heter Total Body Boppy (klick!). Den går att använda i olika delar, men jag gillar allt stöd jag kan få och valde som sagt att sätta ihop den till en helkroppsvariant. Delen till höger (om du kollar på bilden ovanför) har jag mellan benen, magen får stöd från den ovala mittendelen och delen till vänster stöttar upp nacken och huvudet (jag brukar ligga med ena armen under).

Att få ordentligt med sömn är alltid viktigt, och som gravid har jag insett att allt som kan förbättra och förlänga mina sömnstunder är värda att satsa på. Du måste självklart inte köpa en specialsydd kudde men för mig har den gjort stor skillnad. Bara det att jag inte behöver bygga in mig i en komplicerad koja varje natt underlättar.

God morgon och hoppas att ni hade en härlig påskafton! Vi rullade hem från min moster vid 10-tiden, med välfyllda magar tack vare en STOR påskbuffé där det mesta dessutom var vegetariskt. Älskar när man som vego inte behöver fundera så mycket över vilka rätter en kan välja!

Den här helgen har vårt boande här hemma fortsatt. Vi har ett gäng checklistor med saker vi vill hinna införskaffa eller fixa innan pyret kommer och det lilla barnrummet är en av dem. Det kommer såklart att dröja ett tag innan den lille ska sova i eget rum men det känns bra att börja förbereda. Byrån ni kan skymta på bilden nedanför har dessutom redan fyllts med diverse små kläder, filtar och sånt jag vill ha med till BB. Tänkte dela med mig av min BB-packning så småningom, för trots att vår BF är 24 maj så känns det tryggt att ha väskan packad i god tid innan (man vet ju aldrig vad som händer…).

Men i dag vill jag prata om spjälsängen och hur vi på ett väldigt enkelt och fiffigt sätt fick den att passa in perfekt i rummet. Vi köpte Ikeas Gonatt där sängbotten kan monteras i två olika höjdlägen och där en spjälsida kan monteras bort när bebis blir så stor att han själv kliver i och ur sängen. Den är smidig, känns robust och vi var nöjda med allt – förutom färgen på de tre lådknopparna (gul, röd och knallblå) som inte riktigt passade i rummet som främst går i ljusblått och grått.

Det löste vi genom att plocka fram färgen vi målat väggarna med. John sandpapprade järnet, jag målade två lager och däremellan fick knopparna torka på grillpinnar, ståendes i glasflaskor. Vips så hade vi skapat vår egen personliga variant av sängen. Hur enkelt som helst! Tänk vad stor skillnad en sån liten detalj kan göra.

Före – och efter. Bilden till vänster är från Ikeas hemsida och till höger ser ni hur sängen ser ut i ena hörnet i vårt barnrum. Vimpeln kommer från NG Baby och jag köpte den hos Jollyroom (som för övrigt är en av de sajter jag surfar mest på just nu, så såg det inte ut för ett år sen kan jag säga).

Vi måste såklart kika lite på det här gänget också. Pyret har redan en hel mjukdjursarmé som väntar på honom. Jag kan stå länge och bara titta på de här små fluffiga djuren och det känns så surrealistiskt att en liten krabat snart kommer att leka med dem.

Jag har alltid varit en morgonpigg en som mer eller mindre hoppar upp ur sängen när alarmet ringer. Nåja, hoppar och hoppar… Men ni förstår vad jag menar! Jag gillar att träna på morgonen. Äta på morgonen. Jobba på morgonen. Umgås med andra på morgonen. Allt jag gör, gör jag med lite mer klarhet och energi tidigt på morgonen.

Men även om jag har varit relativt förskonad från morgonillamående under de senaste månaderna så har jag varit väldigt mycket tröttare än vad jag i vanliga fall är. Väldigt mycket tröttare. Det är en svåraccepterad känsla för en som vanligtvis har sin prime time under morgontimmarna (och som gärna är uppe med tuppen oavsett om det är helg eller vardag).

Men sen inser jag, när jag tar mitt förnuft till fånga, att det självklart inte är så konstigt. Det är inte konstigt att jag just nu är tröttare på morgonen, under dagen och på kvällen. Att jag inte orkar lika mycket som jag brukar i vanliga fall. Att kroppen känns annorlunda; att det sträcker, drar och spänner på ställen jag aldrig känt av förut.

Jag bakar ju faktiskt en liten unge här inne! Ett nytt liv som går från att vara ett pytte embryo till att bli en färdig människa, med allt vad det innebär. Jag behöver påminna mig själv om att det kräver energi (och inte så lite heller). Att det är fysiskt och mentalt omöjligt att jag skulle kunna hålla igång allt annat på samma nivåer som tidigare medan kroppen går igenom en process som denna. Och då menar jag verkligen inte att ”åh vad synd det är om mig för att jag är trött”. Det är inte synd om mig, tvärtom!

Men att jag inte längre studsar upp ur sängen på morgonen, att jag ofta vill ligga kvar i sängen trots att det är en vanlig onsdag eller att jag definitivt skulle behöva ta fler vilopauser under dagen – det är varken fel eller konstigt. Det är något jag vill påminna alla er andra gravida om också. Ingen känner dig och din kropp bättre än du själv. Du gör ingen en tjänst genom att förneka kroppens signaler. Det är inte coolt att försöka vara den som ”orkar hålla igång i 180 knyck trots att vattnet går vilken sekund som helst”.

Att ta sig tid för återhämtning och vila å andra sidan, det är coolt, smart och hälsosamt – för dig och din bebis.

Och med det sagt så häller jag upp en kaffekopp till, hugger in på min kanelbulle och vinkar av make och hund som går ut på morgonpromenad. Tror jag ska läsa några sidor i min bok också innan jag går upp. Frukost i pyjamas framför Nyhetsmorgon? Yep, låter som en alldeles strålande idé.