Jag har funderat en del på om jag ska skriva en förlossningsberättelse eller inte, och har kommit fram till att det kommer vara så roligt att kunna läsa det här inlägget längre fram för att minnas tillbaka till den där omvälvande helgen i mitten av juni. Jag inser att jag redan nu, tre veckor efter förlossningen, redan har glömt en hel del detaljer – men med lite hjälp av journalen och John så kommer här min syn på dagarna från att jag blev igångsatt till att lille baby Leonardo såg dagens ljus för första gången.

Två förväntansfulla blivande föräldrar på plats på Danderyds sjukhus

Fredagen den 8 juni hade jag gått två veckor över tiden och vi var inbokade för igångsättning på Danderyds sjukhus. Ni som följt mig i bloggen och på min Instagram har nog förstått att jag vid det här laget var väldigt klar med att vara gravid och längtade ihjäl mig efter att få träffa vår lille son. Under två veckor hade förvärkarna kommit och gått, speciellt på kvällarna. En dryg vecka innan igångsättningen gick jag till sängs varje kväll, helt inställd på att det skulle dra igång under natten. Sen somnade jag och vaknade till att allt klingat av. Tillbaka på ruta ett.

Men på fredagen tog vi åtminstone ett steg framåt.

Klockan 9.00 på morgonen fick jag min första dos cytotec som är ett drickbart läkemedel med prostaglandin som ges var fjärde timme tills värkarna sätter igång. Den första undersökningen visade att min livmodertapp mjuknat lite men den var fortfarande helt sluten. ”Det här kommer att ta lite tid” var infon vi fick. Och med tanke på hur länge vi redan hade väntat så kändes det inte speciellt överraskande…

I väntan på vårt eget rum på avdelning 16 (där vi skulle husera tills det var dags att åka ner till förlossningen) åkte vi en sväng förbi Mörby centrum för lite miljöombyte och en andra frukost. Sen hem för lite vila och tillbaka till sjukhuset lagom till den andra dosen.

Och så här fortsatte det under fredagen. Någon timme efter andra dosen fick vi vårt rum och fortsatte att vänta. Maxdosen för cytotec är fem gånger och jag hoppades varje gång det var dags för nästa att ”något skulle ha hänt” där nere. Men jag var fortsatt sluten även om värkarna började komma igång. De var stundvis riktigt kraftiga men fortfarande med långt mellanrum. Efter varje dos körde de CTG-kurva där man kan följa bebisen hjärtljud och mitt värkarbete. Det var spännande att följa, ibland syntes värken på monitorn långt innan jag ens kände att den kom.

Med magen i vädret under en av helgens alla CTG-kurvor

Vi vilade, läste, åt och jag andades. Här tackar jag min yogabakgrund och tiden jag lagt på att träna profylaxandning, det funkade väldigt bra för mig i det här skedet. När värkarna rullade in slöt jag ögonen och såg framför mig hur jag vaggades fram och tillbaka på en stor våg ute på havet.

Efter fem doser cytotec (den sista fick jag vid 1.00 på natten mot lördag) bestämde läkaren att det var dags att testa nästa metod, en prostaglandingel som appliceras i slidan för att få livmoderhalsen att mjukna. När den sattes in på lördagsförmiddagen var jag öppen någonstans mellan 0,5-1,5 cm. Värkarna gjorde ONT och jag varvade mellan att sitta på pilatesbollen, använda TENS-maskinen och att andas, andas, andas… Jag bad även om lite starkare värktabletter. Lördagen fortsatte ungefär som fredagen (förutom att värkarna var kraftigare) med mycket vila på rummet, kortare promenader och mycket mat, dryck och snacks. Behövde all energi jag kunde få. Snacka om att befinna sig i en märklig bubbla. Jag stod och tittade ut på den klarblå himlen utanför sjukhusfönstret och funderade över vad alla andra människor hade för sig en dag som denna.

Vid 2.00-tiden på natten mot söndagen fick jag tredje och sista dosen gel. Då var jag öpppen 3 cm, åt starka värktabletter och försökte andas igenom de kraftiga värkarna så gott jag kunde. Barnmorskan sa att när jag behövde mer smärtlindring så skulle vi få åka ner till förlossningen, det fanns en plats redo för oss. Vid 3.34 (enligt journalen) tog vi vårt pick och pack och åkte ner. Det kändes så skönt att äntligen få ta ett betydligt steg närmare avslutet, att få vårt rum på förlossningen var en viktig milstolpe. Det var där inne vi skulle föda vår bebis!

Vår barnmorska (som följde oss genom hela förlossningen) gick på sitt skift tillsammans med sin undersköterska vid 6.00 på morgonen. Innan dess hade jag fått kvaddlar (vilket inte fungerade alls på mig) och därefter började jag med lustgasen. Värkarna kom otroligt kraftigt men med lustgasen fick jag den hjälp jag behövde. J-klar vad vi höll ihop, jag och den där masken!

Barnmorskan Maria var otrolig. Vi fick ett jättefint förtroende för henne direkt. Hon hade en perfekt balans mellan tydlighet, pondus, pepp och mjuka ord. Hon, undersköterskan Fanny och älskade John var precis det team jag behövde för att klara mig igenom de kommande timmarna – som både nu och då kändes som en enda lång dimma.

Det är sjukt vilken konstig uppfattning jag har om tiden som följde, från den tidiga morgonen fram till eftermiddagen. Jag minns, men ändå inte. Smärtan och lustgasen gör att allt flyter samman. Tur att det finns en journal att titta tillbaka i! Runt 7.00 tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. Värkarna kom (hela tiden kändes det som!) och jag tryckte masken hårt mot näsan varje gång. Men trots att värkarna var kraftiga så behövde jag ändå få värkstimulerande dropp för att hjälpa kroppen framåt i arbetet. Det blev några riktigt intensiva timmar.

Jag minns hur jag bytte ställning från sängen till pallen till att sitta på bollen. När värkarna kom tryckte John, Maria eller Fanny på mina knän och det avlastade lite. Jag fick krystkänslor väldigt tidigt men blev instruerad att försöka andas och hålla dem tillbaka. Det var så svårt, hela min kropp skrek krysta – men jag gjorde så gott jag kunde. När jag äntligen fick börja ge efter för den här starka urkraften kommer jag ihåg att jag i min dimma tänkte att det är det här jag har visualiserat och tränat för. Det är nu det händer. En andra barnmorska (Moa) kom till rummet vid 14.30 (de är alltid två barnmorskor vid förstagångsfödslar) och jag började inse att det var nära, men vågade inte tro på hur nära. Kunde det verkligen vara så? Skulle jag äntligen få trycka ut den där lille saken som envisats med att vilja stanna kvar i magen så länge?

När huvudet var ute kopplades alla sladdar bort och det enda jag hörde var ”du har en push kvar”. En värk och en push. Och vilken push det blev! Sen var han till slut hos oss. Alldeles grå i huden, som en avlång säl. Mitt lilla pyre hade fått navelsträngen två varv runt halsen och andades inte. Jag fick honom till mitt bröst och tårarna kom, av lättnad, av utmattning, av lycka – men också oro över hans tillstånd. Efter snabb avnavling blev han insvept och tagen till barnbordet i ett angränsande rum där han fick hjälp att få igång andningen med en andningsmask. John följde med och jag var kvar med barnmorskan Moa och Fanny. Kommer inte ihåg så mycket av de minuterna mer än att jag så innerligt ville ha tillbaka mitt lilla knyte. Det gick fort, och jag hann egentligen aldrig bli riktigt rädd – personalen skötte allt så smidigt och lugnt. Kan inte nog tacka dem för det proffsiga och snabba agerandet.

Tillbaka på mitt bröst igen – älskade lilla pyret

Sen låg han plötsligt där igen. Hudtonen var frisk och han andades på mitt bröst. Både mina och Johns tårar rann och jag var så trött, omtumlad och överväldigad. Han levde och han var vår. Den mest galna och konstiga känsla jag någonsin upplevt. Wow!

Det efterlängtade förlossningsfikat

På patienthotellet, världens bäste pappa och lille Leonardo – åh vad jag älskar er

Jag börjar känna mig som en repig gammal skiva: Ny vecka, ingen bebis!

Nu har det gått elva dagar sen vårt beräknade datum och de har på många sätt känts längre än hela graviditeten upp till den punkten. I vanliga fall tycker jag alltid att tiden går så fort och gör mitt bästa för att ta vara på dagarna. Just nu är det helt tvärtom. Jag vill bara få tiden att gå så snabbt som möjligt, jag vill inte vänta mer nu.

Foto: Kajsa Göransson

Jag har hört om andra gravida som blivit helt tokiga och galet frustrerade av att gå över tiden och jag kan förstå att det blir så. Om vi säger så här, ni skulle inte vilja vara i mitt huvud just nu, haha…! Jag har, som så många innan mig, slagits av tankar som ”nehe, jag kanske inte var gravid ändå”,”jag kommer vara gravid för alltid” och ”han kommer aldrig att komma ut!!”. Jag kan vara glad ena sekunden för att i nästa stund brista ut i ohejdad hulkgråt. Däremellan fångar förnuftet mig och jag landar tillbaka i min lugna och kontrollerade grundinställning (som jag ändå vill tro fortfarande finns där).

Vi inledde helgen med ett ultraljud hos barnmorskan (en vecka efter bf), för att kolla att den lille har det bra där inne. Han verkar ha det alldeles för gott om du frågar mig! Jag försöker förklara att trots att han har all inclusive och 37 grader varmt i sin mjuka, vaggande säng så är det ganska härligt här utanför också… Hur som helst, ultraljudet visade bra mängd fostervatten, ett bukmått som varken tyder på en jättestor eller väldigt liten bebis och ett hjärta som pickade på så fint. Så skönt att få se! Att lilla pyret mår bra är såklart det viktigaste av allt.

Senast på fredag blir vi igångsatta, men jag hoppas – hoppas! – att det drar igång innan dess.

Ny vecka – ingen bebis ännu! Tiden lunkar fram och vi är inne på bf + 4 dagar. Tanken på att det kan dröja ända till nästa fredag (när jag gått över två veckor) känns inte speciellt lockande… Men men, jag försöker att inte tänka allt för mycket på hur långt det är kvar och i stället ta dagarna som de kommer och njuta av lugnet.

Eller, vem försöker jag egentligen lura? Det enda jag tänker på (praktiskt taget) är när den lille ska komma ut. Men jag jobbar på att hålla alla negativa och irrationella tankar borta. Ibland slipper någon igenom, som i går på mors dag då jag började gråta av en bild på Instagram med en bebis som låg på sin mammas bröst. Jag ville ju också vakna på mors dags med mitt alldeles egna lilla knyte. Som ni förstår, inte helt rationellt, i och med att jag ju väldigt snart kommer att få vakna varje dag med pyret – men känslorna som lever runt i kroppen just nu är inte särskilt rationella.

Hur känns det i kroppen då? Jo tack, helt okej. Magen är stor och jag har känt av en del förvärkar. Att hitta sköna sovställningar är ett projekt. Just nu räcker inte ens min stora gravidkudde (som jag skrivit om här) utan jag behöver även minst en kudde för att stödja upp vid ryggen och gärna en till mellan knäna. Och när jag väl fått alla delar på plats så blir jag kissnödig och sen är det bara att börja om igen…! Nu börjar jag också längta efter att bära kläder som inte har plats för en super size vattenmelon. Någonting säger mig att om pyret dröjer många dagar till kommer jag snart att börja nätshoppa. Mycket.

Jag är piggast på förmiddagen, så om jag vill göra något under dagen är det bäst att smida innan klockan slår lunch. Eftermiddagarna spenderas vilandes antingen i soffan eller sängen med en bok, någon serie eller sovandes.

På Instagram stories uppdaterar jag med en magbild (fotad uppifrån) varje dag sen bf. Dagens ligger snart ute. Kolla gärna in mitt konto här @jennysunding! Förra veckan la jag även upp en bild på ett av de affirmationskort jag drog i början av maj inför mammaledigheten. Det fick mig än en gång att reflektera över hur viktigt det är inför förlossningen att jag landar i vetskapen om att jag inte behöver (eller kan) ha kontroll över själva förloppet, men att jag är stark i min kropp och sinne och har kraften som behövs för att ta mig, pyret och John igenom den här livsförändrande händelsen. Det jag kan göra för att förbereda mig just nu är att fortsätta vila, meditera och ladda.

På instagram finns jag som @jennysunding

Det är den 24:e maj och vi vaknade upp till dagen D.

Foto: Kajsa Göransson

Bf, beräknat förlossningsdatum – och även om statistiken säger att väldigt få (5 procent om jag inte minns fel) föder på det beräknade datumet så känns den här dagen ändå speciell. Vi fick vårt datum redan vid första besöket hos barnmorskan och det har inte ändrats sen dess. Varje gång någon har frågat när det är dags har jag svarat den 24:e maj. Det är i dag (!).

Till mitt lilla knyte: Jag vet att du har det rätt så gott där inne men nu är det dags att komma ut. Kom ut! Är så nyfiken på vem du är lilla pyret. Kom ut!

Jag är väldigt svag för jackor, kavajer och klänningar i kimono-modell. Under graviditeten har jag varvat mellan ett gäng som jag haft till gravidjeans och linne, snyggaste gravidlooken om du frågar mig. Och nu i sommar är det ju perfekt att slänga en sval och härlig kimono över shorts och linne, oavsett om man är gravid, ammar eller ingetdera. Jag gillar också att ta på mig en kimono över träningskläderna när jag yogat. Jag har en i beige och ljusrosa som hängde med till Frankrike förra sommaren, den använde jag i princip hela tiden.

Det finns så många fina modeller i butik nu! Jag gillar att satsa på mönster och färg, det blir så fint till en i övrigt nedtonad färgskala på topp och byxor. Tänkte tipsa om några favoriter som gärna skulle få flytta in i min garderob pronto.

Kappahl är grymma på kimonos just nu! Jag älskar de röda kontrastbanden på den här snyggingen. Finns här!

Den här gröna nyansen är mitt i prick. Kommer från Weekday och finns här!

Hos Indiska hittar jag alltid snygga och mönstrade kimonos, klänningar och blusar. Den här blå drömmen har jag redan norpat… Du hittar den här!

Fågelmönster och rött – vilken fullträff! En lite kortare modell som jag gärna skulle bära med svarta jeans och ett ljusrosa linne. Kommer från Sofie Schnoor och finns här.

Drömmig, eller hur! Från Kappahl och du hittar den här.

Becksöndergaard har tagit fram det här fina mönstret som gör sig utmärkt på en kimono. Jag skulle bära den öppen till ljusa jeans. Finns här!

En morgonrocks-kimono från Ella M hos Lindex som jag tycker funkar lika bra att bära till vardags. Så tjusig! Finns här.