Jag börjar känna mig som en repig gammal skiva: Ny vecka, ingen bebis!

Nu har det gått elva dagar sen vårt beräknade datum och de har på många sätt känts längre än hela graviditeten upp till den punkten. I vanliga fall tycker jag alltid att tiden går så fort och gör mitt bästa för att ta vara på dagarna. Just nu är det helt tvärtom. Jag vill bara få tiden att gå så snabbt som möjligt, jag vill inte vänta mer nu.

Foto: Kajsa Göransson

Jag har hört om andra gravida som blivit helt tokiga och galet frustrerade av att gå över tiden och jag kan förstå att det blir så. Om vi säger så här, ni skulle inte vilja vara i mitt huvud just nu, haha…! Jag har, som så många innan mig, slagits av tankar som ”nehe, jag kanske inte var gravid ändå”,”jag kommer vara gravid för alltid” och ”han kommer aldrig att komma ut!!”. Jag kan vara glad ena sekunden för att i nästa stund brista ut i ohejdad hulkgråt. Däremellan fångar förnuftet mig och jag landar tillbaka i min lugna och kontrollerade grundinställning (som jag ändå vill tro fortfarande finns där).

Vi inledde helgen med ett ultraljud hos barnmorskan (en vecka efter bf), för att kolla att den lille har det bra där inne. Han verkar ha det alldeles för gott om du frågar mig! Jag försöker förklara att trots att han har all inclusive och 37 grader varmt i sin mjuka, vaggande säng så är det ganska härligt här utanför också… Hur som helst, ultraljudet visade bra mängd fostervatten, ett bukmått som varken tyder på en jättestor eller väldigt liten bebis och ett hjärta som pickade på så fint. Så skönt att få se! Att lilla pyret mår bra är såklart det viktigaste av allt.

Senast på fredag blir vi igångsatta, men jag hoppas – hoppas! – att det drar igång innan dess.

Ny vecka – ingen bebis ännu! Tiden lunkar fram och vi är inne på bf + 4 dagar. Tanken på att det kan dröja ända till nästa fredag (när jag gått över två veckor) känns inte speciellt lockande… Men men, jag försöker att inte tänka allt för mycket på hur långt det är kvar och i stället ta dagarna som de kommer och njuta av lugnet.

Eller, vem försöker jag egentligen lura? Det enda jag tänker på (praktiskt taget) är när den lille ska komma ut. Men jag jobbar på att hålla alla negativa och irrationella tankar borta. Ibland slipper någon igenom, som i går på mors dag då jag började gråta av en bild på Instagram med en bebis som låg på sin mammas bröst. Jag ville ju också vakna på mors dags med mitt alldeles egna lilla knyte. Som ni förstår, inte helt rationellt, i och med att jag ju väldigt snart kommer att få vakna varje dag med pyret – men känslorna som lever runt i kroppen just nu är inte särskilt rationella.

Hur känns det i kroppen då? Jo tack, helt okej. Magen är stor och jag har känt av en del förvärkar. Att hitta sköna sovställningar är ett projekt. Just nu räcker inte ens min stora gravidkudde (som jag skrivit om här) utan jag behöver även minst en kudde för att stödja upp vid ryggen och gärna en till mellan knäna. Och när jag väl fått alla delar på plats så blir jag kissnödig och sen är det bara att börja om igen…! Nu börjar jag också längta efter att bära kläder som inte har plats för en super size vattenmelon. Någonting säger mig att om pyret dröjer många dagar till kommer jag snart att börja nätshoppa. Mycket.

Jag är piggast på förmiddagen, så om jag vill göra något under dagen är det bäst att smida innan klockan slår lunch. Eftermiddagarna spenderas vilandes antingen i soffan eller sängen med en bok, någon serie eller sovandes.

På Instagram stories uppdaterar jag med en magbild (fotad uppifrån) varje dag sen bf. Dagens ligger snart ute. Kolla gärna in mitt konto här @jennysunding! Förra veckan la jag även upp en bild på ett av de affirmationskort jag drog i början av maj inför mammaledigheten. Det fick mig än en gång att reflektera över hur viktigt det är inför förlossningen att jag landar i vetskapen om att jag inte behöver (eller kan) ha kontroll över själva förloppet, men att jag är stark i min kropp och sinne och har kraften som behövs för att ta mig, pyret och John igenom den här livsförändrande händelsen. Det jag kan göra för att förbereda mig just nu är att fortsätta vila, meditera och ladda.

På instagram finns jag som @jennysunding

I går klev jag på en fullproppad tunnelbana in mot stan. Eftersom tågen var försenade hade jag redan på perrongen (som även den var knökfull) börjat ställa in mig på att inte få sitta. En sån där sak som jag för några månader sen inte skulle ha reflekterat över men som jag nu är högst medveten om. Min mage och mitt bäcken tycker inte om att stå och trängas på tunnelbanetåg.

Foto: Pixabay/Pexels

Men så fort jag rörde mig ner i en av gångarna tittade en tjej i min ålder upp från sin sittplats och frågade om jag ville sitta ner. Och trots att jag bara sekunderna innan bett tyst om att få göra just det så var min första tanke ändå att svara ”åh nej, nej, det går bra tack!”. En vill ju inte vara till besvär. Som tur är tog jag mitt förnuft till fånga och sa ”tack gärna, vad snällt”. Tjejen log, reste sig och jag fick hennes plats.

Jag inser nu när jag skriver att det låter lite löjligt, men sen satt jag också och log hela resan. Tänk att en sån liten gest kan göra så stor skillnad. Det är första gången under graviditeten som jag blir erbjuden en sittplats i kommunaltrafiken och även om det är först nu (sedan några veckor tillbaka) som jag verkligen behöver få sitta, så har jag tänkt en hel del under de här nio månaderna på hur vi agerar mot varandra i den här typen av situationer. Många är så upptagna av sina telefoner eller annat att de inte registrerar vad som händer runt omkring och många förstår nog helt enkelt inte vilken skillnad det kan göra för den som behöver få sitta en stund.

Små fina vardagsgester, jag tänker ofta på dem och ska bli ännu bättre på att utföra dem själv. Som att le lite extra mot någon jag möter, hålla upp en dörr, hjälpa till att visa vägen och resa mig på tunnelbanan (så snart pyret har tittat ut…). Saker som ju egentligen är självklara men som vi ofta glömmer eller missar när vi ångar på i våra stressade liv. Tjejen som reste sig för mig hade klackar och skulle nog egentligen väldigt gärna haft kvar sin plats ?

Läs också:

★ De små sakerna i livet som gör hela skillnaden
★ När jag efter 40 timmars tystnad visste att jag ville ha barn
★ Då, nu och framtid: Mina affirmationer för maj

För att fortsätta på helgens brunchtema så kan jag i dag konstatera att jag ätit frukost både till frukost och till middag. Nästan helt identiska dessutom. Som ni förstår är ju frukost till middag ett alldeles lysande koncept, särskilt när det är varmt och en bara vill äta vattenmelon och svalkande yoghurt hela tiden. Vattenmelon alltså, vilken grej – det måste faktiskt vara det godaste jag vet. I går sprang min käre make till butiken och köpte en liten söt en som vi (läs mest jag) slukade på nolltid. Och i dag fick jag med mig en goding på drygt 3,5 kilo hem från affären. Vi får se hur länge den överlever.

För övrigt så har jag nu varit mammaledig i en vecka. Jag väljer att betona ledig eftersom det är precis vad jag har varit (och något jag gissar att jag inte kommer att kalla det så länge till ;)). Jag har tagit det rysligt lugnt, varit igång i korta stunder och däremellan vilat massor. I morse satt jag på balkongen och målade en tavla. Ja ni hör ju, haha. Väldigt avkopplad och harmonisk. Men sen har jag såklart funderat en hel del också (och oroat mig lite). Om hur allt kommer att bli, när den lille tänker titta ut, hur förlossningen kommer att gå och så vidare. Så, allt är helt i sin ordning. Tio dagar till BF!

En påminnelse till mig själv och till dig som också är gravid: Det är okej…

1… Att du inte orkar vara ute i solen (utan hellre sover bort tre timmar av eftermiddagen bakom sovrumsgardinen) när ALLA andra i ditt Instagram-flöde har picknick i parken, dricker rosé vid vattnet, läser tio böcker på skärgårdsbrygga, tar årets första dopp. Osv. Osv.

2… Att du vill ha en (eller åtta) ostmackor till, trots att du åt lunch för en kvart sen.

3… Att du blir tokig på att inga kläder är tillräckligt långa, svala eller bekväma, att du vill slänga alla hösäcksliknande plagg dit pepparn växer och slinka ner i dina vanliga, välsittande jeans igen.

4… Att bli avundsjuk på alla som tränar inför sommarens trettiofem löplopp och som gör nytt personbästa i marklyft varje gång de kliver in på gymmet.

5… Att bli irriterad på de som verkar ”älska att vara gravida precis hela tiden” och som ”knappt kände värkarna och vips var ungen ute”. Eller som ser ut som überfräscha nyponrosor dagen efter förlossningen.

6… Att du längtar så mycket efter den lille i magen att du tror du ska sprängas – för att i nästa sekund bli livrädd inför det faktum att du snart ska föda fram denne person (och för att det känns som om magen bokstavligen håller på att sprängas).

Det gör INTE att du längtar mindre efter att bli mamma. Det är helt okej.