Även fast jag har en bred träningsbakgrund och är inbiten yogi så visste jag redan i ett tidigt skede i graviditeten att jag ville gå en gravidyogakurs. Valet föll på Jennie Liljefors kurs, både för att jag tycker så mycket om hennes mysiga studio Altromondo och för att Jennie är en av de mest kunniga och förtroendeingivande lärarna jag vet. Hennes aura och energi ger mig kraft.

Kursen är på sex veckor och vi har precis avslutat det tredje passet. Jag började alltså i vecka 30 vilket kändes alldeles lagom för mig. Innan dess har jag gått på ”vanliga” klasser där jag anpassat rörelserna en del och yogat hemma med streamingtjänsten Yogobe, som jag också tycker att ni ska kolla in. Jag yogar som sagt redan mycket men det har varit guld värt att få Jennies tips på hur man kan modifiera positionerna för att de ska passa gravidkroppen på allra bästa sätt.

Jennie har precis släppt boken Healing Yoga: Den läkande kraften – och i höst kommer hennes gravidyogabok

Det fina är att gravidyoga passar alla, oavsett om du aldrig har yogat tidigare eller är en van yogi. Jag kan inte nog poängtera hur helande yoga är för kroppen och sinnet – något som ju passar ypperligt under en graviditet. Du lär känna din kropp, stärker upp, jobbar med rörlighet och stabilitet i kombination med den viktiga andningen som gör stor skillnad både i kroppens förberedelser inför och under själva förlossningen, som en hjälp genom värkarbetet.

En liten oas mitt i storstadsstressen

Ni ser de där små sprayflaskorna i hörnet? Gudomliga! Jag kommer att skriva mer om dem i ett kommande inlägg

Yogapositioner i all ära, men de allra finaste stunderna under passen är när vi antingen sitter i meditationsställning eller avslutar vår praktik i liggande ställning, savasana, och Jennie ber oss att tänka på det lilla livet inne magen, fundera över vem hen är och vad hen gör just i den stunden. När jag sitter där försvinner allt annan runt omkring. Det skapas en väldigt kraftfull dynamik när så många kvinnor med sina små blivande barn i magarna samlas i ett och samma rum. Jag brukar tänka att det känns som om jag har lindats in i bomull och under 75 minuter placerats i en fristad där jag slipper all stress och jäkt utanför dörren. Det är väldigt fint och något jag önskar att alla andra gravida också får uppleva.

I dag fick vi med oss ett mantra som jag genast la in i min nyskapade BB-spellista (då jag kände direkt att den kan ge mig styrka och lugn). Det heter Gāyatrī Mantra och är ett mantra till solen, awakening to the sun.

Jag kommer att lyssna på och använda mantrat i min yogapraktik inför dagen då det är dags att välkomna vårt nya lilla liv till världen.

Gāyatrī Mantra
oṃ bhūr bhuvaḥ svaḥ
tatsaviturvareṇyaṃ
bhargo devasyadhīmahi
dhiyo yo naḥ prachodayāt

Jag har svårt att förstå att du har funnits hos mig, i mig, i 32 veckor. Mitt lilla pyre, du som jag i så många år tvivlade på att jag ens ville ha och som nu när du ligger här inne känns som den mest naturliga delen av mig någonsin.

Jag minns så väl i midsomras förra året när jag och mamma satt på vår hotellrestaurang på en liten gata i Cernavoda, Rumänien. Vi var där för att jobba med Hundhjälpen som hjälper nödställda gatuhundar och det var en omtumlande och tankeväckande resa på så många sätt. Alla känslor var mycket starkare än hemma, gränsen mellan liv och död så tydlig. Vi drack ett varsitt glas vin och jag sa att jag inte visste om jag någonsin ville bli mamma.

Några veckor senare satt jag på planet till Frankrike på väg till en yogaresa i Bretagne. Det var min första semestervecka efter en intensiv jobbvår och jag var fast besluten om att jag under den här veckan skulle samla alla mina tankar om jobbet och vad jag ville satsa på härnäst. Huvudet snurrade och jag befann mig i vad jag trodde var ett vägskäl i karriären, men som visade sig ha många fler lager än så. För varje yogapass, meditationssekvens och förmiddag (som vi alltid spenderade i tystnad) började lagren att sakta skalas av, ett efter ett. I mitten av veckan inledde vi den stora utmaningen. Efter en stämningsfull kvällsceremoni i det lilla kapellet vid slottet där vi bodde påbörjade vi 40 timmars tystnad. Fyrtio timmar av måltider, yoga och meditation tillsammans – utan att prata med någon av de andra i gruppen, helt utelämnad åt det egna sinnets tankar och reflektioner. Och jag kan lova, du hinner tänka och skriva en hel del under 40 timmar.

Dagboksanteckning, 20 juli 2017: ”Någonstans i mig känner jag att det är dags, men varför får det mig samtidigt att känna att mitt eget liv kommer ta slut? Det är ju då livet börjar.”

Nya idéer började formas i mitt huvud och under meditationen såg jag för första gången mig själv som mamma till ett litet barn. Jag insåg hur jag, under så många år, skjutit undan de tankarna på grund av rädsla. Rädsla för att behöva pausa andra storslagna planer, rädsla för att vara borta från mitt jobb, förlora min frihet och för att inte kunna resa på alla de sätt jag drömde om. Rädsla för hur min kropp skulle förändras. Men någonstans i alla dessa funderingar var det en mening som fastnade i mig. Det är ju då livet börjar. Jag var rädd men nu visste jag vilken väg jag ville att jag och John tillsammans skulle gå.

Jag vill ha barn, var de första orden jag sa till resten av gruppen när vi bröt vår tystnad.

Pyret, drömmen om dig föddes den veckan när allt annat utanför stängdes av, det blev tyst och jag fick tid att tänka – på riktigt. Den 17 september såg vi pluset på stickan och det stannade kvar, hur länge jag än stirrade på det och förundrades över allt vad det innebar.

Jag känner mig oerhört lyckligt lottad. Och ja, ni får kalla mig flummig och allt vad ni vill men sen dess har jag inte tvivlat en sekund. The universe has my back så länge jag är villig att lyssna och bjuda in till mirakel i mitt liv.