Jag och lilleman överlevde första dagen på tu man hand! Men det var en helt ny nivå av plåsterlapp som kom fram under eftermiddagen och kvällen. Leonardo ville sitta vid mitt bröst praktiskt taget konstant från tidig eftermiddag till sängdags. Trodde det skulle fortsätta hela natten men efter kvällspromenad och pyjamaspåklädning somnade den lille skatten och sov sin bästa natt hittills…. Snacka om att man aldrig har en aning om hur det blir med en sån här liten chef!

Innan vi ger oss ut på lunchpromenad kommer ett snabbt tips på ett par ursköna byxor som finns hos Zara just nu. Mjukt och luftigt tyg som inte klämmer åt, snygg längd och riktigt bra pris – perfekta för mammakroppen så här efter förlossningen. Jag har skaffat dem i beige och svart (finns även randiga). Just nu är de dessutom på rea och storlekarna börjar ta slut så skynda fynda!

Byxa för 139 kronor (ord. pris 189 kronor) – klick!

Det är måndag, men inte vilken måndag som helst – i alla fall inte för vår lilla familj. I dag stod klockan på 6.00 och pappan i huset gick upp för att göra sig i ordning för första arbetsdagen efter sina tio pappadagar.

Jag och lillen låg kvar i sängen efter en helt okej natt sömnmässigt, vilket betyder två lite längre sovpass från cirka 00-03.30 och 4.00-6.00 med amning och lite vyssjande däremellan. Nätterna har varierat mycket men just det här upplägget har återkommit några gånger och det känns överkomligt. Hoppas på fler i samma stil! Om vi ska försöka identifiera en gemensam nämnare för bra nattsömn så är det att Leonardo får följa med John i selen på Bamses kvällspromenad. Jag har ammat honom innan så vi bara kan lägga honom direkt i sängen när de kommer in.

Nu har vi förflyttat oss till soffan efter en kissa-ner-hela-badrummet-incident (!), Leo slumrar lite och jag äter frukost framför Nyhetsmorgon.

Jag har både bävat och längtat efter den här dagen. Egentligen vill jag ju att John ska vara hemma så att vi tillsammans kan ratta den här lille krabaten. Samtidigt känns det bra att så sakteliga börja hitta våra rutiner, mina och Leos. Att börja hitta min roll i mammajobbet.

Mammajobbet ja, vilken utmaning det är. Leonardo blev två veckor i går och det har varit (som jag var inne på i förra inlägget) en berg- och dalbana av känslor. Så mycket kärlek men också oro och tankar i stil med ”passar jag verkligen som mamma?” och ”kommer jag någonsin att få sova en hel natt igen?”. Det är sjukt vad snabbt ”sömn” blev mitt mest googlade ämne.

Jag försöker landa och ge mig själv utrymme att känna alla känslor. Det kommer att bli ett återkommande tema här i bloggen, det är ju så viktigt att vi pratar om allt som har med bebistiden att göra – både det underbart härliga och det som känns svårt.

I dag ska jag ta med min älskade bebis ut på promenad i Hagaparken. Vi ska njuta av vår första ”arbetsdag” tillsammans. En kaffe i solen (under solhatt och sufflett) och sen mycket mys hemma i soffan. Det tror jag kommer göra susen för oss.

Jag slungas runt i en berg- och dalbana av känslor. Varje gång jag tittar på lille Leonardo fylls ytterligare en liten del av mig av den oändligt starka känslan av att det är vi nu. Han är min och jag är hans, och aldrig ska vi skiljas åt.

Det är toppar av lycka men också dalar av oro över hur vi ska kunna ta hand om den här magiska skatten som är så liten och skör. Hur kommer livet att bli för vår lilla familj?

Utmattningen efter graviditeten och förlossningen sitter fortfarande i och jag måste påminna mig själv om att det är helt naturligt att inte bara gå runt i ett fluffigt rosa moln av lycka. Missförstå mig inte, jag är obeskrivligt lycklig över min lille kille och inser att jag till och med saknar honom när han sover, fast han ligger alldeles bredvid. Men det är en tuff omställning att bli förälder, det förstår jag redan nu – knappt två veckor in. Kämpar med oron kring om han mår bra, om han äter, sover och är vaken tillräckligt mycket. Etcetera etcetera. Funderar på hur det ska bli när John går till jobbet på måndag, om Leo kommer få kolik, hur nattsömnen (som peppar peppar funkar rätt bra nu) kommer utvecklas och om jag någonsin får självförtroende nog att ta mig in med barnvagnen på en SL-buss. Högt och lågt. Och som jag förstår det – när jag pratar med andra mammor – väldigt vanliga tankar (speciellt den här första tiden).

Solen skiner in i vardagsrummet och jag sitter i soffan och tittar på två av mina fantastisa killar. Leonardo vilar mot pappas ben och jag sippar på morgonens andra kopp kaffe. Under graviditetens första del kunde jag inte tänka mig något värre än kaffe, några månader in började jag dricka en kopp om dagen med mjölk (det smakade dock inte alls så gott som jag är van vid). Men bara någon timme efter förlossningen fick jag en kopp svart brygg och det smakade ljuvligt. Det var som att kroppen gick tillbaka till pre-graviditetstillstånd direkt, åtminstone på den fronten.

Vi ska gå ut på en promenad och i eftermiddag får vi hembesök från BVC. Vi har preppat en lista med alla möjliga frågor som har dykt upp sedan vi träffade barnmorskan senast. Jag vet att det kommer kännas lite lugnare i hjärtat efter att vi har fått ställa dem.

Tillbaka in i bubblan, nu måste jag flytta mig närmare och snusa lite i hans hår.

Wow! Vilken omtumlande och häftig vecka vi har haft tillsammans med vår lilla bebis. Från att lillen tittade ut förra söndagen har vi haft fullt fokus på att börja lära känna honom och lista ut hur man är förälder till ett så litet knyte.

Tuffast har varit att få till min och Johns sömn då Leonardo har svårt att finna ro om han inte får vara nära, nära och då är det såklart svårt att sova själv. Att slumra med en sovande bebis på bröstet är inte att rekommendera! De senaste två nätterna har jag dock kunnat lägga honom i sitt babynest efter amning så att vi alla tre har kunnat sova (någon timme åt gången). Vi får se hur det fortsätter, lillkillen är ju chef – vi andra försöker bara hänga med.

Jag märker också hur lätt det är att bli orolig över allt och inget som har med bebisar att göra. Oj vad jag har googlat under veckan! Försöker att hålla mig till sidor som 1177 och bloggar jag känner förtroende för, ingen blir ju gladare eller tryggare av att läsa milslånga skrämseltrådar i olika forum.

Amningen kom igång snabbt och när jag väl upptäckte hur bra det är med amningsskydd att sätta på brösten (aj vad ont det gör med söndriga bröstvårtor) så har jag sluppit mycket smärta. Vi har också jobbat fram en bättre sugteknik vilket är a och o för att han ska få tillräckligt med mjölk och för att mina bröst ska överleva. Leonardo har redan ökat i vikt från 3860 gram vid födseln till 4000 gram vid återbesöket fyra dagar senare. Blir spännande att se vad han väger på onsdag då BVC kommer på hembesök.

Min kropp återhämtar sig så sakteliga. Jag sprack väldigt lite men har fått sy några stygn och det känns minst sagt att ”saker” har hänt där nere. Livmodern drar ihop sig, den ska bli stor som ett päron ungefär, och magen har blivit betydligt mindre på en vecka. Sammandragningarna molar som mensvärk men blir bättre och bättre. Jag kan ta kortare promenader men måste påminna mig själv att ta det lugnt. Gör sporadiska knipövningar, ska se till att de blir mer regelbundna inslag under dagen.

John är hemma en vecka till och det är så skönt för oss båda, sen dröjer det bara tre veckor tills han har semester. Ser fram emot sommaren med vår lille skatt som, helt objektivt (haha), är den sötaste bebis som någonsin har skapats…! Pyret har blivit Leonardo – och mina känslor för honom växer varje dag.

Vilket äventyr vi har gett oss in på!

Två veckor över tiden och en drygt två dygn lång förlossning – och det var självklart värt all väntan och alla jobbiga timmar.

Klockan 14.58 den 10 juni fick vi äntligen träffa vår lille 54 centimeter långa kille på 3,9 kilo för första gången. Nu är han en dag gammal och jag är överväldigad av alla känslor jag redan hunnit känna. Han är det finaste som finns.

Säg hej till lille Leonardo Sunding-Severinson!

Jag berättar mer senare, tills vidare fortsätter vi att njuta av bebisbubblan. Jag är mamma, kan inte förstå att det är sant!