I går klev jag på en fullproppad tunnelbana in mot stan. Eftersom tågen var försenade hade jag redan på perrongen (som även den var knökfull) börjat ställa in mig på att inte få sitta. En sån där sak som jag för några månader sen inte skulle ha reflekterat över men som jag nu är högst medveten om. Min mage och mitt bäcken tycker inte om att stå och trängas på tunnelbanetåg.

Foto: Pixabay/Pexels

Men så fort jag rörde mig ner i en av gångarna tittade en tjej i min ålder upp från sin sittplats och frågade om jag ville sitta ner. Och trots att jag bara sekunderna innan bett tyst om att få göra just det så var min första tanke ändå att svara ”åh nej, nej, det går bra tack!”. En vill ju inte vara till besvär. Som tur är tog jag mitt förnuft till fånga och sa ”tack gärna, vad snällt”. Tjejen log, reste sig och jag fick hennes plats.

Jag inser nu när jag skriver att det låter lite löjligt, men sen satt jag också och log hela resan. Tänk att en sån liten gest kan göra så stor skillnad. Det är första gången under graviditeten som jag blir erbjuden en sittplats i kommunaltrafiken och även om det är först nu (sedan några veckor tillbaka) som jag verkligen behöver få sitta, så har jag tänkt en hel del under de här nio månaderna på hur vi agerar mot varandra i den här typen av situationer. Många är så upptagna av sina telefoner eller annat att de inte registrerar vad som händer runt omkring och många förstår nog helt enkelt inte vilken skillnad det kan göra för den som behöver få sitta en stund.

Små fina vardagsgester, jag tänker ofta på dem och ska bli ännu bättre på att utföra dem själv. Som att le lite extra mot någon jag möter, hålla upp en dörr, hjälpa till att visa vägen och resa mig på tunnelbanan (så snart pyret har tittat ut…). Saker som ju egentligen är självklara men som vi ofta glömmer eller missar när vi ångar på i våra stressade liv. Tjejen som reste sig för mig hade klackar och skulle nog egentligen väldigt gärna haft kvar sin plats ?

Läs också:

★ De små sakerna i livet som gör hela skillnaden
★ När jag efter 40 timmars tystnad visste att jag ville ha barn
★ Då, nu och framtid: Mina affirmationer för maj