Det är söndag och jag har precis vinkat av killarna som lämnat av mig på ett kafé. De ska ta en promenad och jag får en stund till att dricka en cappuccino och skriva. Det känns så konstigt att vara själv, märkligt vad snabbt saker förändras. För bara en månad sedan hade det här varit det mest naturliga i världen för mig, att sitta och skriva på ett kafé. Nu när jag är +1 (som dessutom är en väldigt uppmärksamhetskrävande liten krabat, i och med att han är en bebis) så är dessa stunder sällsynta. Och jag funderar redan över hur de har det och om han kommer att vakna och vilja ha mat…

Men det kommer såklart att gå galant, både för dem och för mig. Vi anpassar oss så sakteliga till vårt nya liv och jag insåg under promenaden hit att jag börjar komma in i andra andningen. Fyra veckor har gått och jag börjar landa i att jag är mamma och hur man är mamma. Är ju fortfarande nybörjare (och kommer vara det länge) men det känns skönt att den där allra första gnagande orosperioden är över. För även om jag är nybörjare så verkar jag faktiskt vara ganska bra på det här, om jag får säga det själv. Och det tror jag att jag får. Hoppas att ni har en skön helg i solen!

Så här såg jag ut i torsdags när Leonardo gjorde sin tunnelbane- och stadsdebut. Vi hälsade på mina kära kollegor på Metro och lillen skötte sig finfint. Skönt! Jag gick runt i korridoren med en liten sovande Leonardo på min arm och alla tyckte att han var så lugn och snäll (well, ibland så hehe).