Jag slungas runt i en berg- och dalbana av känslor. Varje gång jag tittar på lille Leonardo fylls ytterligare en liten del av mig av den oändligt starka känslan av att det är vi nu. Han är min och jag är hans, och aldrig ska vi skiljas åt.

Det är toppar av lycka men också dalar av oro över hur vi ska kunna ta hand om den här magiska skatten som är så liten och skör. Hur kommer livet att bli för vår lilla familj?

Utmattningen efter graviditeten och förlossningen sitter fortfarande i och jag måste påminna mig själv om att det är helt naturligt att inte bara gå runt i ett fluffigt rosa moln av lycka. Missförstå mig inte, jag är obeskrivligt lycklig över min lille kille och inser att jag till och med saknar honom när han sover, fast han ligger alldeles bredvid. Men det är en tuff omställning att bli förälder, det förstår jag redan nu – knappt två veckor in. Kämpar med oron kring om han mår bra, om han äter, sover och är vaken tillräckligt mycket. Etcetera etcetera. Funderar på hur det ska bli när John går till jobbet på måndag, om Leo kommer få kolik, hur nattsömnen (som peppar peppar funkar rätt bra nu) kommer utvecklas och om jag någonsin får självförtroende nog att ta mig in med barnvagnen på en SL-buss. Högt och lågt. Och som jag förstår det – när jag pratar med andra mammor – väldigt vanliga tankar (speciellt den här första tiden).

Solen skiner in i vardagsrummet och jag sitter i soffan och tittar på två av mina fantastisa killar. Leonardo vilar mot pappas ben och jag sippar på morgonens andra kopp kaffe. Under graviditetens första del kunde jag inte tänka mig något värre än kaffe, några månader in började jag dricka en kopp om dagen med mjölk (det smakade dock inte alls så gott som jag är van vid). Men bara någon timme efter förlossningen fick jag en kopp svart brygg och det smakade ljuvligt. Det var som att kroppen gick tillbaka till pre-graviditetstillstånd direkt, åtminstone på den fronten.

Vi ska gå ut på en promenad och i eftermiddag får vi hembesök från BVC. Vi har preppat en lista med alla möjliga frågor som har dykt upp sedan vi träffade barnmorskan senast. Jag vet att det kommer kännas lite lugnare i hjärtat efter att vi har fått ställa dem.

Tillbaka in i bubblan, nu måste jag flytta mig närmare och snusa lite i hans hår.