Jag älskar att dansa och har alltid gjort. När jag var liten gick jag på kulturskolans dansklasser, började på dansaerobics när jag var runt 10 och uppträdde för alla som ville titta hemma i vardagsrummet. I högstadiet skjutsade pappa mig och min bästis till Östersund en gång i veckan där vi dansade jazz på Wendlas dansstudio och däremellan knåpade jag ständigt ihop nya koreografier att visa upp på skolavslutningarna (och alla andra tillfällen som gavs).
Jag älskar att dansa och jag älskar att uppträda. Jag fortsatte att ta lektioner i jazz, street och balett under gymnasie- och universitetstiden, men sen dess har jag främst dansat på klubbar, ett och annat pass på gymmet och – för att knyta ihop säcken – hemma i vardagsrummet (dock utan att John och Bamse måste titta på…). Jag har många gånger tänkt att jag ska plocka upp danslektionerna igen, för det är ju en fantastisk känsla att sätta en grym koreografi, att få röra på kroppen (och svettas floder!) samtidigt som man har så roligt att tiden bara flyger iväg.
Men hur mycket jag än gillar att dansa inför andra (och gärna skulle vilja plocka upp det igen) så har jag det senaste året upptäckt en ny form av dans, som är raka motsatsen till välkoreograferade uppvisningar. Nämligen fridans, och då allra helst med ögonbindel – ensam eller i ett rum där alla andra också har någonting för ögonen. Du dansar helt för dig själv utan intryck från omgivningen eller någon som ser vad du gör. Just nu gör jag det bland annat för att mjuka upp mina stela gravidhöfter och rygg och för att landa i kroppen.
När jag var på yogaresa med Yogiakademin förra sommaren inledde vi passen med shaking som är en form av aktiv meditation där man med slutna ögon eller ögonbindel skakar loss och försöker få hela kroppen att vibrera till en speciell form av shaking-musik. Och det var även under detta retreat som jag testade att fridansa med slutna ögon. Jag tycker att båda formerna är ypperliga sätt att hitta närvaro i kroppen och att bygga upp energi. Och det känns så skönt att bara vara helt inne i sin egen kropp utan att ”behöva” fundera över hur rörelserna ser ut. Här hittar ni en shaking-låt vi ofta använde i Frankrike.
Och när det kommer till dansen så funkar ju allt som man gillar att dansa till. Jag har märkt att jag dras till låtar som är väldigt melodiska men samtidigt kraftfulla med mycket trummor, för jag brukar vilja kombinera mjuka, flödande rörelser med att släppa loss rejält med armar, ben och hela rubbet. Ni vet, alla de där galna rörelserna som man kan göra när ingen ser. Den här låten till exempel! Den heter ”He lives in you” och kommer från Lejonkungen 2. Och om ni nu trycker på play och sen undrar vad jag egentligen har för musiksmak så vill jag bara säga: Vänta tills du är ensam hemma, dra för gardinerna, blunda eller knyt en scarf för ögonen och tryck på play igen. Jag lovar, du kommer snart att flaxa runt som en galen fågel du med. Testa, det är frigörande, svettigt och förbaskat roligt!
