Jag och magen har haft en tuff dag. Den lille har levt om där inne och verkat väldigt glad och pigg, men själv har jag känt mig andfådd, trött och 300 kilo tung. Vi brukar ofta städa på lördagsförmiddagarna men i går innan vi somnande nämnde jag för John att jag tänkte städa när jag kom hem i dag istället. Så att det skulle vara fint redan innan helgen började. Tror ni jag var sugen på det när jag satt på bussen hem för några timmar sen? Nja, inte direkt. Och så behövde jag vattna blommorna och så skulle vi fixa middagen och… Ja ni vet såna där dagar då minsta lilla känns som ett berg som måste bestigas.

Foto: Jaymantri/Pexels

När jag låser upp dörren och kliver in märker jag att John redan är hemma (han som skulle fixa några ärenden efter jobbet?) – i full färd med att förbereda maten. Och innan jag knappt hunnit kliva ur skorna har han dragit fram dammsugaren och påbörjat städningen. Jag säger att jag är trött och han tycker att jag ska sätta mig i soffan så länge… Men så andas jag in, fylls av liite energi och så fixar vi det som ska göras medan maten puttrar i ugnen. Tillsammans.

Och nu menar jag såklart inte att tanken var att jag skulle städa hela lägenheten och laga middagen själv medan John satt och tittade på. Men bara det att han skyndat sig hem för att dra igång det hela fick mig att än en gång inse vilket bra team vi är – och att det är de där små handlingarna i vardagen som gör skillnad i längden. Det gäller såklart inte bara med en kärlekspartner utan i alla relationer. En bra påminnelse om du frågar mig.